Startsida

Galleri

Filmklipp

Biografi

Kontakt

Projekt  

     
 

Vit gubbe

Det var en gång en stor kvinna - stort hår - stora bröst och stora fötter. Hon bodde i en liten stad - i ett land - som låg långt - långt härifrån - bakom de sju bergen och bakom de sju haven. Kvinnan skulle fylla 30 år - att fylla trettio år är något alldeles speciellt - 26 år - kan man nästan fylla hur många gånger som helst - men inte trettio.

 

Givetvis skulle det bli en stor fest - söndag eftermiddag - prick 14.00 - kom alla gäster - finklädda och med presenter. När man fyller 30 - blir det inte vilka presenter som helst - och absolut inte på halva reapriset på Ikea - oh nej. I den lilla staden rev man inte bara upp paketen för att titta efter - vad som fanns inuti - utan man la alla paketen på ett bord. Var hela bordet täckt med paket - hamnade resten under bordet. Så hade det alltid varit - och så skedde också hos kvinnan som fyllde 30.

 

När alla gäster hade kommit - satte man sig ner vid långbordet och drack kaffe och åt tårta. Givetvis sjöng man för henne och skrek hurra -

det hörde ju bara till - och alla var de glada. Sen var det dags att packa upp presenterna. Det var hennes uppgift. Hon var noga med att visa upp alla presenter för sällskapet - så att alla kunde se. Egentligen ville de bara uppleva - att just deras present var den finaste av alla - men det sa de ingenting om.

 

När bordet var rensat - gick hon ner på knäna och plockade fram de - som låg under. Det var då - hon upptäckte ett stort och tungt paket - som hon inte hade sett tidigare - och hon blev hemskt nyfiken.

Hur hade det kommit dit - utan att hon visste om det? Kanske var det hennes mamma - som hade lagt dit det - utan att säga någonting.

Det paketet skulle hon vänta med till sist. Så fortsatte hon - fanns det ett litet rim på kortet - så läste hon det högt för alla - och då skrattade de.

Det sista paketet hade inget kort - det stod ingenting skrivet heller.

Frågandes såg hon sig omkring - men ingen ville kännas vid presenten - ingen sa "oh - den är från mig" - eller "ursäkta - jag hann inte" -

hennes mamma skakade lätt på huvudet.

 

Då fanns det bara en sak att göra - försiktig rev hon bort pappret och ut rullade en slags matta - alldeles rund - och den såg ut som en solros.

Sällskapet stod runt omkring solrosen - tysta - ingen sa ett ord - de tittade på mattan och sen på henne - aldrig - att någon hade sett något liknande -

fanns inte ens på Ikea - och det hade man noga koll på.

Tyst ställdes frågan – vem? - och tyst ställdes frågan – varför?.

Men - egentligen ville man inte veta vem - eller varför - egentligen ville man få en sådan present själv - men - det var det ingen som sa - inte nu -

nog skulle karlarna allt få veta detta - inom sinom tid.

 

"Då är det kaffe och likör" ropade mamman. Vilken lättnad - javisst - fram med spriten - och gästerna skyndade tillbaks in till bordet.

Nu blev det livat igen - man skålade och sjöng och hurrade för henne.

Efter några snabba glas likör sa kvinnan till sin mamma - som satt nära henne "Jag är strax tillbaka" och så reste hon sig och gick ut.

 

Nu tror du säkert att hon skulle till toaletten - men där har du fel.

Hon gick in till rummet där bordet stod - där alla presenter hade funnits - och mattan låg där fortfarande - vad skulle den har gjort annars.

Snabbt kröp hon under bordet - där all presentpapper låg - och stack in handen.

 

När hon hade öppnat paketet - hade hon upptäckt en liten bok - som hon kvickt hade stoppat in under pappershögen. Hon hittade boken utan problem - stoppade den under armen och skyndade upp för trappan.

På ovanvåningen låg hennes sovrum - och givetvis hade hon sneda tak -

Väggen i sovrummet var därför låg och hade en liten dörr. Det var mycket vanligt - och dessutom praktiskt - där gick det att förvara allehanda saker. Men där hade kvinnan ett hemligt litet rum - det hade hon haft så länge hon kunde minnas - det var hennes - och bara hennes.

Där fanns en gammal madrass att sitta på och t o m en liten lampa - först hade hon bara haft stearinljus att tända - men det tyckte inte hennes pappa om - det var farligt - så han hade lagt in en elledning så att hon kunde tända en lampa.

 

Där satte sig kvinnan - öppnade boken och började läsa.

 

Givetvis undrade gästerna vart födelsedagsbarnet hade tagit vägen - inte för att de ville veta - utan för att kunna fortsätta med att skåla. De reste sig och började leta - ja - letade igenom hela huset - ropade hennes namn - men hon var borta. Mormor - som var en ängslig person - ringde till polisen - brandkåren - och sjöräddningen - men ingen hade sett en kvinna med stort hår - stora bröst och stora fötter. Då fick hennes granne en idé - javisst - hon hade säkert åkt iväg till närmaste pizzerian. Hela sällskapet sprang ut till sina bilar - och åkte iväg.

 

Flickan satt i sitt gömställe och läste följande:

 

Det var en gång för mycket länge sedan en gammal gubbe som var helt klädd i vitt - till och med hans hår och hans långa skägg var vitt. Han hade levt i mitten av 1400-talet och jobbat i London i hamnen.

Men då kom pestens tider och han dog  - sånt händer.

 

Som det är brukligt - kom han upp till himlen. Där satt gud - oftast var det gamlingen och djävulen som tog emot. Djävulen var helt säker - gubben skulle med honom - ner till helvetet. Inte hade han gått i kyrkan på söndagar och lagt några slantar i skålen - nej - utan han hade supit upp dom. Nja - tyckte gud - så enkelt kunde man inte se på saken. Gud hade hamnat i en knipa - han behövde folk.

 

De två diskuterade fram och tillbaka och kom sen överens om - att gubben fick följa med in i himmelen - men hans fru - som säkerligen skulle dö inom det snaraste - fick djävulen ta med sig. Därmed var saken klar och gubben fick byta om - till vitt.

 

Du måste veta - att varje varelse här på jorden - drömmer när de sover - och att varje varelse - också de allra minsta - har någon - som vaktar deras drömmar. Så har det alltid varit och kommer att så vara. Nu hade det fötts en himla massa maskar på jorden - och gud hade fått personalbrist.

 

Redan första natten fick gubben sätta sig tillrätta på ett moln och vakta en masks dröm. Som du kan tänka dig - så hände det inte så mycket i maskarnas drömmar och gubben i vitt tyckte - att det blev hemskt trist. Så - efter några hundra år gick han till sin chef - nej - inte gamlingen - utan sonen - han var lättare att ha att göra med - och undrade - om han inte kunde byta jobb. Det behövde inte vara för alltid - kanske bara hundra år - eller två. Tja - tyckte sonen - du har ju skött ditt jobb - har varit på plats och inte sovit själv Visst kunde han byta jobb - prova på åtminstone.

 

Just den natten föddes det en liten flicka med guldblont hår och stora fötter - och från och med denna natt var han hennes drömvaktare.

 

Du måste veta - att människor har ett alldeles speciellt sätt att somna in - de räknar får - som hoppar över ett staket. Det finns ingen annan varelse på hela jorden som gör på detta sätt - och våran gubbe tyckte - att detta var det mest galna han hade varit med om. Men - vad skulle han göra - han var ju bara en drömvaktare - ingenting annat - ingen brödrost eller elektriskt tandborste.

 

Varje kväll drev han sina får till flickan och lät de hoppa över ett staket - tills hon somnade in och började drömma. Då satte han sig tillrätta på ett litet moln ovanför hennes säng och såg ner på flickan - genom hennes slutna ögon - och in i hennes drömmar. Visst hade han sett mycket märkvärdigt i maskarnas drömmar - men det han såg hos flickan - du skulle inte tro mig om jag berättade det för dig - eller jo - det skulle du kanske.

 

Ju äldre flickan blev desto märkvärdigare blev hennes drömmar. Som liten flicka drömde hon ibland om jultomten och då skrattade den lille gubben - tyst - för att inte väcka flickan. Han kände jultomten - hade träffat honom ett par gånger - till och med pratat med honom. Nu - när flickan vuxit sig stor och blivit till kvinna - slutade hon med att drömma om jultomten eller lekkamrater - nya drömmar växte sig stora.

 

Speciellt en dröm växte sig stark - så stark - och hon drömde den ofta.

Nu vill du säkert veta vad kvinnan drömde - nyfiken som du är - men jag behöver inte berätta det för dig - för du känner till den så väl, så väl.

Varför skulle jag gräva fram orden ur ditt hjärta - allt har sin plats - och så måste det vara.

 

Den lille gubben - som såg igenom de slutna ögonen - och ner i drömmarnas värld - blev inte förvånad längre - inte ens rodnade han.

En natt - för inte så länge sedan - lade kvinnan sig ner i sin säng - ensam - slöt sina ögonen och skulle somna in. Då kom gubben med sina får - som han brukade - och fåren hoppade över staketet och kvinnan räknade dom.

 

Då hände det - som inte - absolut inte - fick hända. Först ett får - sedan flera - snubblade över staketet. De orkade helt enkelt inte att hoppa över staketet. Deras päls hade blivit för stor - för tung. Kvinnan tyckte att det såg så roligt ut - att hon började skratta i sömnen - om och om igen skrattade hon till - så att hon nästan vaknade av sitt eget skratt.

Gubben blev förskräckt. Aldrig - aldrig att detta fick hända. Då skulle han ha misslyckats med sitt uppdrag - skulle skickas tillbaka till maskarna för att vakta deras drömmar igen. Enbart tanken på att behöva lämna kvinnan - framkallade en sådan smärta. Aldrig att detta fick hända.

 

Hela nästa dag - när han egentligen skulle vila sig - klippte han sina får - och ullen låg i högar runt omkring honom på molnen. På kvällen var han på plats igen - och nu hoppade de över staketet - så det var en fröjd för ögat - och gubben pustade ut.

 

Men vad skulle ha göra med all ull - inte kunde den bara ligga kvar där - det tyckte inte gud om - i himlen skulle det vara rent. Han kunde ju bara sopa ner den från molnen - det var det enklaste. Men - då skulle all ull trilla ner på jorden - och människorna skulle tro - att det snöade - och det mitt på sommaren. Alla tidningar skulle skriva om det och nyhetsprogrammen på tv skulle fråga folk - hur de mådde - och hur det kändes - ja - det skulle ha blivit ett himla liv på jorden. Då skulle gud undra - vad det var för liv på jorden - och vem som hade ställt till det med - nej - nej - nej - den risken vågade han inte ta. Han fick komma på någonting bättre.

 

Det tog honom flera månader - innan han blev klar. Han tittade på mattan - som han hade gjort - och allting blev så självklart. Han rullade ihop den och stack ner till jorden - ner till hennes hus - och la den under bordet.

Flickan lilla - det är din dröm - och därmed din matta - ingen förstår sig på den - känner till dess hemligheter - bara du. Håll den nära ditt hjärta - och glöm inte bort dina drömmar -

 

 

- Tillbaka -

 
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
     
 

 
  © Ullkonst.se 2005