Startsida

Galleri

Filmklipp

Biografi

Kontakt

Projekt  

     
 

Prinsessan som sov

Det var en gång en prinsessa –

Nu tänker du säkert på en liten söt tjej – med blont hår – blåa ögon och en eyeliner – märke – "ung för evigt" – men så var det inte – det var mycket enklare.

Hennes pappa var kung och hennes mamma drottning – och då är man prinsessa – om man så vill eller ej.

Hon hade en bror – som var några år äldre – och som sprang omkring på slottet med sitt träsvärd – och slog på allt –

Drottningen blev irriterad på honom – när han slog sönder saker – för att det var dyrbara ting – så som det är på ett slott – och där gick gränsen –

Han fick gärna slå på tjänstefolket – några blåmärken hit och dit – det var inte så farligt – det fick de stå ut med.

Kungen var nöjd – och så var rådsherrarna och generalerna – det skulle bli en redig karl –

När kungen gifte sig med drottningen – så var det inte av kärlek – utan det var deras pappor som hade kommit överens om det.

Hennes pappa hade stora bekymmer med en grannkung – som hela tiden höll på att kriga – den gamle sjörövaren – och hans pappa ville ha tillgång till havet – och därmed en hamn – för det skulle gynna handeln –

Så – de två kom överens om – att hjälpa varandra – och att deras barn skulle gifta sig – för säkerhetens skull –

Det – med kärleken – skulle komma med tiden – men först barn – det var viktigare.

Drottningen var väl medveten om detta –

Hela hennes uppfostran hade gott ut på att lära henne – hur hon skulle göra – när hon gifte sig och blev drottning.

Han var ung och prins – och hade tränats noga i hur han skulle göra – och med lite ansträngning och gott vitt vin kom först prinsen och sen prinsessan – men nu räckte det – tyckte drottningen – hon hade annat att göra – och han tyckte detsamma.

Drottningens viktigaste uppgift var – att göra av med pengar – det var hennes kläder – som skulle vara snyggast – och givetvis vann hon titeln – "årets mest välklädda kvinna" varje år –

Det var hennes smycken – som skulle vara störst – och därmed dyrast –

Dessutom skulle hon ta hand om slottet – där skulle det finnas de vackraste möbler och tyger – och alltid färska blommor –

Här hjälptes de åt – kungen och drottningen – varje gång han överföll ett annat kungarike – tog han själv hand om de dyraste saker – och behöll de på sitt slott – resten fick generalerna behålla – men inte guldet – det hamnade i hans kassakista –

Detta var kungens uppgift här i livet – att tänka ut – vem han skulle anfalla – utan att riskera att förlora – och var – det skulle vara lönt – för annars fanns det ju ingen vits med det hela –

Att hitta på krig – var inte svårt – det hade han lärt sig – gått på kurs – och dessutom hade han många rådgivare som gjorde noggranna analyser.

Problemet var alltid – var han kunde hitta pengar – skulle han kunna hitta nya skatter – eller åtminstone höja gamla – eller – var det bättre – att låna pengar –

Krig var en dyr angelägenhet – och kungen var fullt sysselsatt i sitt arbete.

Nu tror du säkert – att det måste ha varit underbar att vara prinsessa - men se – där har du fel.

Redan när hon var riktig liten – fick hon stiga upp tidigt på morgonen och göra sig i ordning inför frukosten – hon fick kläs och sminkas och göras fint i håret – bara det tog timmar – självklart fick hon lära sig – hur hon skulle gå – och sitta – och äta – och prata – ja – allt – ingenting fick hon göra som hon ville – drottningen var mycket noga med detta –

Sen skulle hon byta om – för det mesta – för alltid var det något besök från ett annat land – och självklart skulle hon visa sig från sin bästa sida –

Fanns det inga besök eller festligheter – så fick hon gå i skolan – Hon hade sina egna privata lärare – och de fanns alltid på plats – i slottet. Ingen chans att komma undan – aldrig en ledig stund – för att bara kunna leka – eller träffa någon kompis – hon hade inga kompisar – det fanns det inte tid till.

Hon hade sällskap - och de fanns alltid i hennes närhet - oftast äldre tjejer som kläddes som små damer - i väntan på att bli bortgift. De hade absolut inget vettigare för sig än att se vackra ut och de tävlade i att se vackrast ut.

Vanligt folk hade varken tid eller råd med detta - de fick jobba för tak över huvud och mat på bordet och deras barn fick hjälpa till så gott de kunde. På så sätt fick de lära sig att ta hand om sig och sina närmaste.

Det var inte kul att vara prinsessa. De första åren var hon med på alla dumheter - så gör ju alla barn - men ju äldre hon blev - desto mera avskydde hon sitt liv. Nu gällde det att komma på sätt för att komma undan - för att slippa tramset och att göra det - som hon själv ville - vad nu det var för något. Det är alltid mycket enklare med vad man inte vill - än vad man vill - och prinsessor är inget undantag.

När hon fyllde åtta år - hade stått på balkongen och vinkat åt folket - och de hade hurrat för henne - ett antal gånger - för att sen kunna gå hem och äta prinsesstårta -

bestämde hon sig - för att sluta äta.

Hon hade följt ett samtal mellan några hovdamer - som diskuterade en annan flicka - som gjorde så. Prinsessan tyckte om idén -

då skulle hon ju sluta växa - slapp bli kvinna. Då behövde hon inte gifta sig och bli drottning. Sen kunde hon leva som hon ville och vara lycklig i resten av sitt liv.

Tänkt och gjort.

De första veckorna var det ingen som märkte någonting. Hon var inte dum - utan mycket påhittig. Kunde hon inte hålla sig borta från middagarna - hon fick då göra något annat viktigt och kunde äta lite senare nere i köket - så fick hon vara med - men valde noga ut det som hon ville äta - och lämnade allt annat. Hon blev snabbt mycket kunnig i vad som innehöll näring och vad inte. Självklart drack hon alltid enbart vatten.

Kungen märkte ingenting - han var inte kunnig i - kvinnlig list - men hovdamerna och framför allt – drottningen – märkte det. Och nu blev det ett himla liv på slottet. Man visste - att det kunde leda till döden - om man inte kunde sätta stopp. Bara tanken på en spinkig, blek och frusen prinsessa som - i stället för att älska med sin prins för att få många barn - låg vid sidan om sängen - på golvet - och gjorde sit-ups i stället. Nej - så fick det bara inte bli.

När kungen fick höra det hela - blev han vansinnig. Hon förstörde ju alla hans planer - tänkte bara på sig själv - istället för rikets bästa. Nej - det fanns måtta på galenskaper. Från och med den dagen fick hon sitta kvar vid matbordet - tills hon hade ätit upp och det spelade ingen roll - hur lång tid det än tog. Livet blev till ett helvete för henne - och det var ju meningen.

Efter måltiderna hade hon alltid en vuxen nära sig som skulle se till - att hon inte joggade runt på sitt rum - hon fick hålla sig stilla - läsa någonting klokt eller brodera.

Detta pågick i några år - ju då - det var en envis prinsessa - så lätt gav hon inte upp.

Under dessa år fick hon veta - att det fanns en svamp som man torkade och sen rökte tillsammans med lite tobak - och sen kunde man äta hur mycket som helst - utan att bli tjock -

Egentligen var det militärerna som hade hittat svampens speciella egenskaper. Man hade alltid velat ha någonting - som gjorde - att soldaterna inte skulle känna hunger eller trötthet - kunde kriga - hur mycket som helst och hugga av en fiendes arm utan att bli alldeles för mycket berörd av detta - och det fungerade. Men - det fanns vissa nackdelar med svampen också - och det var - att soldaterna blev tokiga i huvudet - det gick inte att styra dem längre - de lydde inte order.

Så kunde de få för sig att stå alldeles stilla - i flera timmar - för att titta på sitt lillfinger. Soldaterna behövde röka sin svamp allt oftare - annars blev de riktig dåliga - riktigt sjuka - och då kunde de inte heller kriga -

Så - man la ner hela projektet - och förbjöd svampen - den var för farlig.

Men - när man förbjuder någonting - så blir det ju spännande - eller hur - då måste det ju vara riktiga grejer - annars skulle man inte förbjuda det. Det tyckte också prinsessan.

När någonting är förbjudet - så är det farligt och dyrt. Med det hade inte prinsessan några bekymmer med - hela slottet var ju fyllt med en massa guld och silver - och en ljusstake mer eller mindre - vem märker det.

Men där hade hon fel. Mamman hade noga koll på alla prylar - dessutom såg hon på henne att allt inte stod rätt till och igen blev det ett himla liv på slottet.

Igen fick hon en vakt vid sin sida - som inte fick lämna henne - inte ens för att gå på toaletten. Då fick en annan hoppa in i stället.

Varför kunde inte prinsessan hålla sig till det vanliga - det - som alla andra också gjorde. Piller fanns det gott om. När man kände sig lite orolig eller när man inte kunde somna in - när man ville - eller när man hade huvudvärk - eller - när man bara inte kände för - då fick man ju bejaka sig själv - och tog ett piller - och om det inte hjälpte - ett till.

Så gjorde alla kvinnor på slottet - det var normalt. Kvinnorna som jobbade hela dagarna - behövde inga piller - de hade annat att tänka på.

Kungen hade det inte lätt - som du förstår. Kunde man bara klara av ett eller två år till - så kunde de gifta bort henne - och sen blev man av med problemet. Då var det hennes makes problem. Det var helt naturligt - han hade gått kurs i det och ingenting skulle förvåna honom. Hans mamma - drottningen - hade lagt ner mycket tid på att lära honom att respektera sin blivande fru - oavsett - vad hon gjorde - så var allt helt normalt - och han skulle inte ens försöka - att begripa sig på henne - det skulle han ändå inte lyckas med – "kvinnans list överskrider mannens förstånd" - var ett gammalt uttryck som alla kände till och ingen ifrågasatte. Vetenskapsmännen sa att det var medfött - och därmed kunde man inte göra någonting åt det - man fick helt enkelt leva med det - männen fick leva med det.

En tidig morgon - när prinsessan fortfarande sov - hade hon en underlig dröm.

Hon stod på en stor sommaräng - med högt i gräset och massor med vilda blommor i alla färger. Solen sken från en blå himmel - men utan att bränna - luften var varm - och det blåste en lätt bris. Hon var barfota - kände den fuktiga jorden. När hon gick - fastnade grässtrån mellan hennes tår. En fjäril - helt i gult - satte sig på hennes högra axel. Hon vände huvudet och tittade på den - "hej på dig" sa hon. "hej prinsessan" sa fjärilen. Två fåglar lekte högt uppe på himmelen. "fånga mig - om du kan" sa den ena fågeln till den andra och störtdök mot prinsessan. "en prinsessa på besök - det händer inte varje dag - välkommen"

"Vet du - vem jag är?" undrade prinsessan. "Det är klart jag vet " svarade fågeln.

Hon kunde prata med djuren - kan du tänka dig - Längre fram på ängen låg en huggorm och solade. "Var inte rädd " - sa han" jag skall inte bita dig. Men du får låta bli att trampa på mig." "Jag skall se upp - jag lovar - men - får jag klappa dig" undrade prinsessan. "Nej - helst inte " - svarade huggormen " jag är en känslig typ - man vet aldrig - vad som sen händer - det är nog bättre du låter bli. Men kom gärna igen och hälsa på mig - framåt kvällen - så kan vi prata mer."

Prinsessan gick inte över ängen - hon svävade. Aldrig hade hon mått bättre - kände lugn och välbehag - som nu.

9.14 kom påkläderskan in i rummet. "va - sover du fortfarande - upp och hoppa." Låt mig vara ifred - försvinn

– tänkte prinsessan - gå och dra något gammalt över dig - bara du försvinner.

Men - vad hjälpte det - hon fick lämna sin dröm. Oh - vad hon var sur - "din gamla fitta - fan ta dig" hon sparade inte på krutet. Kvinnorna i det lilla kungariket kunde vara rätt så grova i flabben - inte alls som du - så klart.

Men - det hjälpte inte - kungen av Armanien skulle komma på besök och äta middag - självklart måste hon vara med - eller hur - vad skulle de annars tro.

Under hela dagen längtade hon till att det skulle bli kväll - att hon fick dra sig undan och kunna lägga sig i sängen igen. Först den tredje natten lyckades hon igen - att komma tillbaks till sin dröm. Men denna gång stannade hon där tills det blev eftermiddag. Dagen därpå steg hon inte upp alls. Mamman hade kommit in och undrade - hur det var med henne. Då hade hon vaknat till en liten stund och sa " det är nog mensen - jag tar det lite lugnt - det ordnar sig." "Javisst" sa mamman och var nöjd. Äntligen började hon uppföra sig som en riktig kvinna.

Prinsessan hade bestämt sig. Hon skulle stanna kvar i sin dröm. Där sken solen varje dag - där kunde hon prata med djuren och hon hade fått många kompisar.

Äntligen mådde hon som en prinsessa.

Självklart blev det ett himla liv på slottet. Först försökte drottningen och hennes hovdamer att få liv i henne - prövade alla tänkbara sätt - kittlade henne - hällde kallt vatten över henne - satte henne på en stol - ja - t.o.m. borstade hennes tänder - men ingenting hjälpte - hon var inte död - oh nej - hon bara sov."

Prinsessor kan vara hemskt envisa - minst lika envis som du själv.

Ingenting hjälpte - så - då fick hon kalla på kungen. Han kom inrusande i sovrummet. "Vad är det nu igen - kan man inte få jobba i lugn och ro! " - han lät lätt irriterad.

"Nu måste du faktiskt engagera dig lite - det är ju också din dotter" - svarade drottningen." Jaså - är det så - det låter nu. Först skall jag hålla mig borta - sköta mitt och inte lägga mig i kvinnogöra - och sen - när du har kört skottkärran fast i skiten - är det plötsligt mitt jobb " - nu var kungen arg. "Nu försvinner du härifrån - jag tar över - satans kvinna" - och så åkte hon ut ur sovrummet. Inte var hon glad eller lättad över detta - svor som en borstbindare. Hur vågade han kasta ut henne - så mycket prat det nu skulle bli på slottet - tänkte han aldrig på henne - hur hon kände?

Men - det gjorde inte kungen. Han kallade till sig alla lärda på slottet - förklarade situationen - kort och precist. "Min dotter sover - har gjort så i några dagar - och har inte den minsta lust att vakna - kom på någonting - så kan vi inte ha det."

Det insåg alla och höll med honom.

Hovläkaren fick en idé - "kunde det vara en allergisk reaktion" - han skulle undersöka henne - se - om hon hade några utslag och kolla pulsen. Sen skulle han prata med tjänstefolket - om det hade hänt någonting ovanligt - kanske hade hon ätit något ovanligt eller fått en ny hatt - som hon inte tålde. "Bra" sa kungen "sätt fart."

"Jag skall omedelbart göra ett horoskop och beräkna stjärnornas läge" svarade astrologen. "Visst - gör det " svarade kungen.

Översteprästen vankade av och an i rummet - tänkte djupt. "Jag har hört berättas om en flicka i en by långt härifrån - som blev besatt av en ond ande. Det kan ha varit själva djävulen. Då är det allvarligt." Alla blev tysta - så hemskt lät det. "Jag skall kalla på prästen - som lyckades med att driva ut demonen - det är ju vi - som är experter på sådant."

"Ni är inte så dumma - som ni ser ut " sa kungen - "bara sätt igång - och tänk inte på pengarna. Kostar det - så får det väl göra det."

Nu blev det fart på folket i slottet - och som det pratades. Alla hade sina idéer och lösningar - och alla fick komma med sina idéer. Drottningen höll sig undan på sina rum - hon hade migrän.

Prinsessa var väl medveten om - vad som hände runt omkring henne - men - hon höll sig i drömvärlden. Hon kunde äta och dricka - det var det inga problem med. Hjärtat slog - som det skulle - och pulsen var helt normal. Hon hade inte feber.

Efter en vecka anlände prästen - som skulle driva ut demonen. Han höll på i flera dagar. Han hittade massor med onda demoner och drev bort dem - men - prinsessan låg kvar i sin säng och sov - helt oberörd - nästan. Hon tyckte - att det var rätt kul - det som hände runt omkring henne.

Efter två veckor hade alla idéer tagit slut - alla bara stod och ryckte på axlarna. "Det var ju som självaste fan " svor kungen. Drottningen mådde mycket bättre.

"Då får vi ta till med ovanliga medel" - sa kungen. "Sätt upp affischer på alla platser i hela riket där många ser dem - och så skall det vara en stor belöning. Alla är välkomna till slottet - oavsett ålder eller stånd - bara de tror sig kunna komma med en lösning. Alla förslag skall tas på största allvar."

Kungens skrivare satte omedelbums igång med att tillverka affischerna som sen sattes upp på alla torg, i alla kyrkor och på alla caféer och ölstugor.

Han var ung och snickare. Yxan satt i hans bälte och han vandrade på landsvägen - tog de jobben som fanns - och levde ett bra liv. Jobb fanns för det mesta - en lada, som skulle byggas eller ett staket som skulle sättas upp. I värsta fallet högg han ner skog till ved - jobb fanns det alltid.

Efter en dags vandring kom han till en lite by och satte sig utanför bykrogen, beställde mat och dryck och tittade på folket. Det var då han för första gången såg affischen. "Är det inte en prins - som med en kyss - skall väcka prinsessan?" - tänkte han och skrattade tyst." Det kanske är brist på prinsar."

Morgonen därpå vandrade han vidare. Men nu började han träffa på affischen lite här och där och tanken på prinsen, som skulle väcka prinsessan med en kyss - ville inte släppa taget. "Hon kanske är ful som stryk - och ingen vill kyssa henne - men - kanske hon är vacker som en smörkniv gjord av äppelträd"

Utan att tänka sig för - närmade han sig staden med slottet och affischerna blev flera och flera. "OK - då" tänkte han "jag är visserligen bara en snickare - men - jag kan väl åtminstone titta på henne - vem vet - kanske jag kommer på något." Tänkt och gjort. Nu gick han raka vägen till slottet och anmälde sig. "Du är välkommen i övermorgon - framåt eftermiddagen. Det finns många före dig" sa skrivaren och gav honom en passersedel. "Du har kommit långväga." Ynglingen nickade "visst har jag det - men - man måste ju hjälpa till - om man kan." "Det har du så rätt i - klokt sagt - du kan sova över i militärförläggningen - det är gratis - vi bjuder - den ligger precis nedanför slottet" svarade skrivaren.

Det var första gången - han var i en riktig stad - och där fanns mycket att titta på. Men mest satt han på caféer och lyssnade på folk. Alla pratade om prinsessan och hur man kunde komma över belöningen. Flera han pratade med - hade varit uppe i slottet - och försökt sin lycka - flera gånger. Men ingen hade lyckats än.

När det var hans tur - gick han upp till slottet igen och fördes in på hennes sovrum. Där stod en jättestor himmelsäng och i sängen låg den vackraste tjejen han någonsin hade sett i sitt liv. Hon låg alldeles stilla.

"Nå - vad har du tänkt dig - vad skall du hitta på. Glöm det att undersöka henne - det har hon redan - hundratals gånger."

"Nej - jag skall inte undersöka henne - jag skall prata med henne."

"Är du dum i huvudet - inte kan du prata med henne." svarade vakten.

"Det finns många sätt att prata med folk - var nu tyst - och låt mig sköta mitt - är du snäll" och så gick han över till hennes säng och satte sig på kanten. Vakten höll noga uppsikt över honom. Man visste ju aldrig - det fanns många galningar i världen.

Han tittade på hennes ansikte - oh så fridfullt - och så vackert. Skulle han ha varit en prins - så skulle han ha kysst hennes läppar - men - det vågade han inte -

Visst hade hon sett honom - hon hade noga koll på allt - som hände runt omkring henne och kunde förflytta sig mellan sommarängen och hennes sovrum på tre röda sekunder - visst hade hon sett honom - och han var den vackraste mannen - hon hade sett i sitt liv.

Sakta och mycket försiktig tog han hennes vänstra hand mellan sina händer. Oh - så liten och mjuk den var - eller - var det hans händer - som var stora. Whatever.

Hon kände omedelbart kraften som strömmade mellan dem - en värme och närhet - som hon inte visste - fanns - och i ren förskräckelse - drog hon undan handen.

"Hallå där - har du sett - hon drog undan handen" skrek vakten "hon lever" och så sprang han ut i korridoren. Nu blev det liv igen. Alla - som hörde vaktens skrikande - sprang till prinsessans sovrum - inte - att de visste - vad de skulle göra där - men - det hände någonting - och då vill man ju vara med.

När kungen kom in i rummet blev det tyst och vakten berättade noga - vad han hade varit med om och sett.

"Jaså" sa kungen " det var det mesta - som någon har kunnat åstadkomma - än så länge. Kan du göra om det?"

"Det vet jag inte - men - jag kan försöka" svarade pojken.

"ja - men pröva då" befallde kungen och pojken satte sig på sängen igen och tog hennes hand. Igen kände han värmen som strömmade mellan dem.

Nog var hon medveten om allt som hände - trots att hon sov -

Först ville hon dra undan handen med en gång - men sen väntade hon med det - känslan av hans närhet var alldeles för stor. Men - hon fick dra undan handen - om hon villa ha honom kvar hos sig - och det ville hon. Så efter en liten stund drog hon undan handen.

Vakten skrek till igen "vad var det jag sa"

"Du håller tyst - och ut med er alla - jag är väl inte blind" sa kungen.

"Kom min pojk - sätt dig här med mig - vi har en del att prata om." Pojken satte sig vid kungen - men sa inget.

"Det - som hände just nu - var det bästa - som har hänt sedan många veckor tillbaka. Jag vet inte vad du gör - och hur du gör - det är inte viktig heller - bara - att du gör det." Pojken nickade - han förstod.

"Kan du tänka dig - att fortsätta arbeta med henne - jag skall belöna dig rikligt - jag ber dig. Jag har aldrig förstått mig på prinsessan - inte heller på hennes mamma. Jag vill bara - att hon blir levandes igen - jag saknar hennes skratt - till och med hennes dumheter."

"Jag skall försöka så gott jag kan - men jag vet inte - om jag kommer att lyckas" svarade pojken.

"Det gör inget - jag vet - att du inte kan lova något - du är inte som de andra. Det räcker - att du försöker."

Och pojken lovade och det av hela sitt hjärta.

"Men - skulle det hända någon förändring - så kom till mig - berätta inte för någon annan. Jag är så trött på allt snack här på slottet."

Från och med denna stund fick den unge snickaren vara hos prinsessa när han så ville och hur länge han ville.

Hennes säng var så stor - som bara prinsessors sängar kan vara - och han fick lätt plats vid sidan om henne. När han låg där - tog han hennes hand - och bara njöt -

bara kände värmen.

Först var hon lite rädd. Han bara låg vid hennes sida och höll hennes hand. Sådant var hon inte vant vid - det hon kände - hade hon aldrig känt förut. Visst kunde man bli rädd för mindre.

Men andra dagen vågade hon - och sa - "hej – vad heter du?" Hon sa det inte högt. Hon sa det i drömmen.

"Kan du prata med mig? och kan jag prata med dig?" undrade han.

"Javisst kan du det - men bara om jag vill. "

"Vill du det?" frågade han

"Javisst vill jag det - och mycket mera. Jag vill - att du följer med mig - dit - jag finns" - och så kramade hon hans hand hårt och han fick följa med henne till sommarängen - in i hennes dröm.

"Oh - vad jag är lycklig - nu är jag inte ensam längre - här kan vi vara tillsammans i resten av våra liv." Sen sprang de runt på ängen, pratade med djuren - kysstes och älskade med varandra.

Drottningen - nyfiken som hon var - tittade in lite då och då - men såg bara de två liggandes på sängen utan att röra på sig - utan att säga ett endaste ord.

Då och då fick han vakna upp - han behövde äta och dricka och sova . Varje dag gick han till kungen och berättade vad de gjorde - men inte att de kysstes och älskade - det vågade han inte.

"Så bra - att du har hittat henne " tyckte kungen. "Nu gäller det bara - att få henne att komma tillbaks till verkligheten." Pojken höll med honom. Han ville också - att hon skulle följa med honom tillbaks till slottet.

Att älska i drömmar är en sak - att göra det i verkligheten - en helt annan. Tänk - du sitter framför din dator med en dejting-sida och någon skickar romantiska mejl till dig - visst känns det underbart. Du vet inte - hur han ser ut - eller vem det är - du har bara dina inre bilder - och de är så vackra. Då föreslår han - att ni skall träffas - Är han helt dum? - du blir ju livrädd. Det finns inte många - som skulle våga.

Precis så var det också för prinsessan. Hon ville inte höra talas om det - kunde det bli bättre än hur de hade det nu?

"Jo" sa han "att älska i verkligheten - det finns inget bättre."

"Men - det är inte säkert - det kan gå helt åt helsicke också " svarade hon

"Visst kan det det - risken finns - den finns där - alltid - men - jag tar den - jag tvekar inte", sa snickaren. "Också jag är rädd - men det hör till."

En dag - när de vandrade över ängen - såg de ett mörkt streck vid horisonten. Det hade de inte sett tidigare - och de blev nyfikna.

"Vi går dit och kollar " sa prinsessan och så sprang de iväg. När de kom närmare - såg de - att det var en skog, som sträckte sig - så långt ögat kunde se.

Det var inte en sådan skog - som du är van vid - som du tillsammans med miljoner andra åker till i bil för att du älskar långa skogspromenader. Detta var en tät skog med grenar och rötter som slingrades in i varandra och det var nästan svart inne i den.

"Det är en ond skog" sa prinsessan "inte går jag in i den!"

"Du har nog rätt " svarade pojken "men - jag är ju snickare - mig skrämmer den inte så lätt. Jag har huggit ner många träd i mitt liv."

Det var den tätaste och mörkaste skogen som han hade sett och han hörde träden viska till varandra och såg hur grenar och rötter rörde sig och skogen blev ännu tätare.

Här var de inte välkomna.

Men samtidigt visste han - med en gång - och helt säkert - att skulle de ta sig ut ur drömmen - så måste de gå igenom skogen - det var den enda vägen.

De stannade inte kvar utan gick tillbaks över den blomstrande ängen.

För första gången hade hon upplevt något obehagligt i sin drömvärld.

Den kvällen satt han länge hos kungen. Den skogen var ingen vanlig skog - den var ond - riktig ond. Han ville inte säga mera - när han var där tillsammans med prinsessa - ville inte skrämma henne. Men skogen - den var ond - och han var rädd.

"Kan du inte bara elda upp den?" undrade kungen

Det var gamla träd - urgamla - och hårda som sten och täta som de stod - skulle elden bara kvävas.

"Skulle man kanske kunna gräva sig under skogen - bygga en tunnel?" Kungen hade sysslat med krig i hela sitt liv och var en gammal räv -

Den skogen hade rötter som sträckte sig långt ner i marken och skulle fånga in dem båda två och hålla fast dem - vilket öde.

De kom inte fram till en lösning. Men kungen lovade - att bara han kunde rädda prinsessan - så skulle han få gifta sig med henne och få halva kungariket på köpet.

"Kan jag rädda prinsessan" - tänkte pojken "så kommer vi att gifta oss - oavsett vad du tycker - gamle man."

Sen gick han tillbaks till prinsessan. Men inte raka vägen - först plockade han till sig sin yxa - gick ner till smeden - och vässade den - den skulle vara så vass - som den aldrig hade varit tidigare. Sen gick han tillbaks till henne - la sig vid sidan om henne och försvann in i hennes dröm.

"Varför har du yxan med dig?" frågade prinsessan med skräckslagna ögon.

"Var inte rädd" sa pojken "skall bara prata med skogen - ingenting annat."

"Lovar du - du får inte göra någonting dumt" och så gick de iväg till skogen igen.

Den låg - där den alltid hade legat och den såg de två kommandes över ängen.

Prinsessan stannade en bra bit ifrån skogen - hon var verkligen rädd för den. Men pojken gick närmare och ställde sig bredbent framför den.

"Jag vet - att ni vet - att jag är här - det behöver vi inte dividera om. Ni skall få två val av mig - vilket ni väljer - det skiter jag i .

Det första valet är - att ni öppnar upp en stig för mig och prinsessan - och inga dumheter - ingen skall komma till skada - inte ens snubbla över en rot.

Det andra valet är - att jag hugger mig igenom med min yxa" och så klappade han med handen på yxan - som satt i hans bälte. Nu började skogen röra på sig - slog med grenarna - vajade fram och tillbaka -

"Ni får en timme på er att bestämma er - men inte längre - sen tar yxan vid" och så vände han om och gick tillbaka till prinsessan.

"Nu tar vi en fika - och sen ser vi" sa han.

De satt nere i gräset och fikade under tystnad. Det var ju inte bara skogen - som skulle bestämma sig - eller hur? Prinsessan var helt nervös - hur skulle hon göra?

Älskade hon honom verkligen? Men det gjorde hon. Hon älskade också att älska med honom - det var det inget fel på. Varför kunde han inte bara stanna här hos henne? - om han älskade henne - så kunde han väl stanna hos henne? Tankarna snurrade runt i hennes huvud - utan att lägga sig till ro i ett hörn eller under en matta.

När tiden hade gått ut - reste han sig och gick över till skogen.

"Nå - hur vill ni ha det?" ropade han in i skogen.

Trädkronorna började svaja - grenarna slog ut och bladen röde sig – så att det sjöng om dem. Men då - sakta - mycket sakta - började träden flytta på sig. Under stor möda släppte de fram en liten stig - fri från stenar och rötter - en riktig fin liten stig.

"Ni är inte så dumma som ni ser ut" och så tog han fram sin yxa ur bältet - vägde den i handen." Bara för säkerhets skull. Håller ni ert löfte - så skall jag inte göra er illa" och med de orden gick han in på stigen. Efter några meter vände han sig om - tittade på prinsessan - som stod där på ängen -

"Nu får du bestämma dig - lyssna på ditt hjärta"

Ja - hur skulle du ha gjort i hennes ställe?

 

 

- Tillbaka -

 
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
     
 

 
  © Ullkonst.se 2005