Startsida

Galleri

Filmklipp

Biografi

Kontakt

Projekt  

     
 

 Flickan med det för långa blonda håret

 

Hans far hade varit bonde - och hans farfar - och hans farfars far - familjen hade bott på bondgården så länge - han kom inte ens på tanken - att någon annan kunde ha funnits här.

 

Bondgården låg i ett land - långt bort härifrån - bortom de sju bergen - där ju snövit bodde - som du säkert vet - och bortom de sju haven.

Du har nog aldrig varit där - finns inte ens en charterresa dit - och då är det verkligen långt härifrån.

 

När han var 19 år gammal - gifte han sig med en vacker grannflicka - och hon flyttade hem till honom - så gjorde alla - inget konstigt med det.

De första åren hjälpte de till - att sköta gården - men när hans föräldrar blev äldre och inte orkade längre riktigt - så blev han bonden och hon bondfrun. Båda kände väl till - hur man skötte en bondgård - han tog hand om fälten och korna och hon tog hand om huset och smådjuren - typ höns och grisar - självklart fanns det får och getter - förutom ett antal katter och gårdshunden.

 

I det landet hade inte kvinnorna kommit på - att det skulle vara mera jämställt - om mannen också skulle ta hand om deras sysslor - i alla fall de - som var jobbiga - så - de två levde ett bra liv - och saknade inget - inte ens en bil - eller en tv - eller en dator - sånt fanns inte i detta land - hur de kunde överleva detta - men - de gjorde det.

 

Jo - en sak fattades på gården - och det var barn. Nej - det bara ville sig inte - de två älskade varandra - och älskade med varandra - de visste - hur man skulle göra och låg inte bara i sängen för att sova. Men - det hjälpte inte - hon blev inte med barn.

 

Grannarna tyckte synd om de båda och kom med allahanda förslag - "Du får väl ta i lite" - och så skrattade de. "Jag behöver bara titta på min fru - lite skarpare än vanligt - och så är hon med barn - inget roligt här alls" - och så skrattade de. Han hade 7 barn och hon väntade det 8:e.

 

De första åren var det inga större bekymmer med det - det fanns så mycket annat att ta hand om - och - det skulle nog bli bra inom sin tid - han älskade henne och hon älskade honom. Men - saknaden växte sig större och större - de saknade barnens skratt och stim på gården - det var alldeles för tyst. Det behövde ju inte blir så många - ja - det räckte med ett - pojke eller flicka - det spelade ingen roll - bara det blev ett barn.

 

Efter 9 år blev hon med barn.

 

Först trodde hon inte på det - "ack - det är säkert bara inbillning" och hon bara väntade på - att allt skulle försvinna igen med en stor fis. Hon sa inget till honom - vågade inte - ville inte göra honom besviken - ville inte se honom lida. Men - hon blev mer och mer säker - ju längre tiden gick. Också hennes man började undra - det första som händer - är - att brösten blir större. Visst - när du blir fet - så växer också brösten - men hon hade inte blivit fet.

 

Nu tycker du kanske - att bli med barn - när man är 26 - det är väl inget konstigt med det - de hade ju hela livet framför sig. Men - det var ett enkelt folk - de var inte inne i karriären och räknade ut årsinkomsten exklusive övertid och traktamenten - de tänkte inte på - vilken bilmodell som bäst skulle spegla deras personlighet - eller - om bostadsrättspriser var bättre än villapriser. Hon hade inte en tanke på att sminka sig - innan hon vågade sig ut bland folk - hönsen brydde sig inte - inte gårdshunden heller. Märket på deras kläder hade ingen som helst betydelse - de visste inte ens - att det fanns något sådant - de var enkelt folk - som inte krånglade till livet mera än nödvändigt. Det räckte med livet - som det var.

 

Du kan tänka dig - hur glada de blev - visst blev det en stor fest med släkt och vänner och de älskade ännu mera med varandra - av ren lust - och lite - för säkerhets skull. I maj - när våren gick över till sommaren - födde hon en flicka. Båda var överlyckliga - barnet var friskt och glad och åt minst lika mycket som en griskulting. Hon hade alldeles blont hår redan från första dagen.

 

Från och med denna dag blev inget sig likt längre. Redan när hon bara kunde krypa - jagade hon hönsen - som skrek och kacklade. Pappan skrattade - "lite motion skadar inte - då får de lite mera ”go” i sig" - och det gillade tuppen. Gårdshundens stilla dagar var förbi. Han hade haft ett lugnt liv på gården - tjuvar var mycket sällsynta - grannarna kände han väl till - han fick passa på - när det kom förbi gårdsförsäljare. Då kunde han skälla av hela hjärtat - det tyckte bonden om - och han med.

 

Redan från första dagen hade han tagit det lilla knytet nära sitt hjärta och fanns alltid i hennes närhet. Han vaktade henne noga  - inget ont kunde hända henne.

När hon hade vuxit till sig lite - kunde hon klättra upp på hans rygg - hålla fast sig i hans långa päls - och först försiktigt - men med tiden fortare och fortare - sprang han omkring med henne - och hon skrattade. Det var det roligaste hon visste. De två höll på med det dagarna igenom.

 

När hon blev äldre - gjorde de längre och längre utflykter - sprang över till granngårdarna där hon sen lekte med de andra barnen. Mamman hade köpt in en visselpipa för hundar - så - när maten var klar - behövde hon bara blåsa i den - och så tog det bara tre röda sekunder - och han kom springandes med henne på ryggen.

Åren gick - flickan var glad och frisk - sov gott på nätterna - och åt med god aptit.

 

I fem års åldern slutade flickan att växa. Först märkte inte föräldrarna något - visst var hon liten - hennes kompisar var alla större än hon - men - någon fick väl vara minst. Efter hand började de kolla hennes längd - och upptäckte - att hon inte växte mera - inte en endaste centimeter - det var bara hennes blonda hår - som växte.

Nu började hennes föräldrar bli oroliga - men - inte var hon sjuk - tvärtom - en piggare och gladare unge fanns inte. Efter ytterligare ett år - blev de riktig bekymrade - hon hade fått världens mest underbara blonda hår - men hade inte växt en millimeter.

 

Hunden brydde sig inte - tvärt om - han var helt nöjd. Grannarna började undra - de med - var hon inte lite liten - för sin ålder. "Hon får väl tillräckligt med mat" och så skrattade de . "Ni får väl ställa henne ute i regnet - så skall hon nog växa."

Men - hon gjorde inte det. Det var bara hennes blonda hår - som växte och skulle inte mamman klippa det lite då och då - så skulle det säkert räcka ner till marken.

Nu var föräldrarna riktigt bekymrade. Nog kände de till en klok gumma - som inte bodde så långt ifrån. Nog var hon duktig på att blanda ihop geggor som hjälpte mot tandvärk - eller kunde dra rätt en axel som var ur led - men - ett barn som inte ville växa mer - det hade hon aldrig hört talas om.

 

Föräldrarna frågade nu alla vandrande gesäller och handelsmän som var ute på landsvägen. Visst var det folk som hade sett mycket av världen - men ingen hade hört talas om något sånt - och ingen - absolut ingen - visste - vad man skulle göra.

En flicka som var kopparkittelgesäll berättade - att hon hade hört talas om en kvinna - som var så klok - att det inte skulle finnas någon - som var klokare - hon kunde till och med skriva och läsa. Bonden kände ingen - som kunde läsa eller skriva - eller både och - så nog måste det vara en klok kvinna. Gesällen visste inte riktigt - var hon bodde - men nog var det långt härifrån - kanske skulle det ta en hel vecka med häst. Hon fick stanna till kvällsmaten - som tack - och sov sen i stallet hos hästarna. Gårdshunden höll noga koll på henne - hela natten. Äntligen hände det något kul - tyckte hon.

 

Efter frukosten vandrade hon vidare och önskade dem lycka till med flickan.

Under hela vintern satt de båda framför brasan och diskuterade det - som vandringsflickan hade berättat - de kunde helt enkelt inte glömma det. Sen fattade de ett beslut. När vårsådden var avklarad och bonden hade det lite lugnare i ett par veckor - skulle de ge sig iväg och leta upp denna kloka kvinna - det sista som lämnar oss är hoppet. Hunden får stanna kvar och vakta gården och grannarna skulle säkert hjälpa dem med djuren - det skulle nog gå bra.

 

Mamma lagade nu mat - så att det skulle räcka för alla tre - och pappan fixade vagnen - la ut hömadrasser - som de kunde sova på - och en stor presenning över hela vagnen - som skydd.

 

En söndag morgon gav de sig iväg . De visste inte var kvinnan bodde - men - det skulle nog ge sig - förr eller senare skulle de säkert träffa på någon - som visste något. Flickan skrattade av upphetsning och glädje - vilket äventyr - hon kände ju bara till deras gård och granngårdarna. Föräldrarna visste inte heller så mycket mera - visst - det fanns en värld där ute - men - hur den såg ut - det hade de ingen aning om - bara hört talas om.

 

Framåt kvällen hittade de en bra plats att övernatta - mat hade de med sig och gräs fanns det så det räckte för hästen. Varje gång - de träffade på någon på vägen - så frågade de efter kvinnan som kunde läsa och skriva - men ingen kände till henne. Först på den tredje dagen träffade de på en handelsman i tyger - som hade hört talas om henne. Han hade sett ett tyg med bokstäver på ett gästgiveri - som hängde där som gardiner - så visst - den kvinnan fanns där säkert någonstans längre fram.

Den femte dagen träffade de på flera vandringsmän - som kände till en sådan kvinna - och en av dem visste rätt så bra - var hon skulle bo - någonstans där borta - bakom kullarna - i ett vitt hus med en stor trädgård full av äppelträd - där bor hon - och lycka till.

 

Det tog flera timmar till - innan de kom över sista kullen - och där såg de det vita huset och alla äppelträd som stod i blom. När de kom fram - var det redan kväll. De klev av vagnen och gick igenom grinden in i trädgården. "Hej - och välkomna" hörde de en röst. "Kom och sätt er här - ni har säkert haft en lång resa - och kaffet är nybryggt.”

 

Kvinnan var inte alls så gammal - som de hade föreställt sig - liknade inte alls en gammal häxa - som kanske du trodde - och hon drack kaffe - inte te -

kloka kvinnor i det landet drack bara kaffe.

 

Föräldrarna berättade nu om sina bekymmer och kvinnan lyssnade noga - och nickade lite då och då. Flickan satt tyst på sin stol och tittade på kvinnan med stora ögon. "Jag förstår" sa kvinnan "och jag känner igen det - det gör jag - jag kallar det inte för en sjukdom - för det är det inte - det är inget farligt alls - det är mera någonting - som bara händer."

 

Nu vände sig kvinnan till flickan. "Vad tycker du själv - mår du bra?" -

"Visst mår jag bra" svarade flickan "men - alla andra är ju så mycket större - jag vill vara som de." "Det förstår jag" och så nickade hon - igen. "Det går att bota" och så vände hon sig till föräldrarna igen "det är helt säkert - det går att bota - men det tar tid. Det behövs inga mediciner - det är ingen sjukdom - men - det kommer att ta tid - och hon måste stanna här hos mig - det är det enda sättet."

 

Nu blev det alldeles tyst - tanken - att inte ha sin flicka nära sig - var alldeles för stor. Aldrig hade de ens tänkt tanken - att sådant kunde hände. "Ta er tid - ni kan sova över här hos mig i natt - jag har en gäststuga - tar er tid. Men en sak är helt säkert" och nu såg hon föräldrarna i ögonen "det finns inget annat sätt - antingen eller”. "Men - hur lång tid kommer det att ta?" undrade pappan.  ”Åratal" svarade kvinnan "många år. Självklart kommer jag att skicka bud till er - ni måste ju veta - hur det går för henne - hon kan säkert också komma på besök - stanna några veckor hos er - när hon har blivit större - kanske på sommaren - eller till jul. Det kommer att ta många år." "Det enda sättet för att bli stor är - att lära sig läsa och skriva - då kommer hon att växa. Det är inte gjort på några månader - det är det - som tar tid."

 

Flickan med det långa blonda håret hade redan bestämt sig. Vilket äventyr - vilken mystisk kvinna - och tänk - så mycket hon skulle kunna berätta för sina kompisar. Hon hade bestämt sig. Mamman tittade på henne - hon kände henne väl. "Jaså" sa hon "du har redan bestämt dig - eller hur " och flickan nickade. "Vill du verkligen stanna här och blir stor " och flickan nickade igen. "Då så " sa pappan med tungt hjärta. "Då får det bli så - du får stanna. Men du måste komma och besöka oss – lova." Och flickan lovade.

 

"Då var det klart - nu skall jag visa er stugan - och sen skall vi äta kvällsmaten" sa kvinnan och reste sig.

 

Hon trodde inte - att hon hade sovit en blund i natt - men visst - hade hon.

Avskedet var tungt och både mamman och flickan grät. Men - inte pappan - han var ju karl - och karlar gråter inte - det var genetiskt. Sen gav sig föräldrarna iväg - ut på landsvägen - och flickan stod och vinkade tills de försvann över en kulle och hon inte kunde se dem längre.

 

Kvinnan - som inte var en häxa - var den klokaste kvinnan i hela landet. Hon var inte bara klok - hon var också smart - och det är inte en självklarhet. När du ser dig omkring - så kan du säkert hitta många kloka människor - men som är en ren katastrof - det är ingen självklarhet. Dagligen kom det människor till henne för att få råd och hjälp. Hon lyssnade noga och hjälpte dem med deras angelägenheter - givesvis tog hon betalt. Men - det var inte med det - som hon tjänade sina riktiga pengar.

 

Nästan två gånger i månader åkte hon iväg till olika marknader och sålde sängkläder, gardiner, kuddar och tyger - ja - allt möjligt - som hon hade skrivit bokstäver och siffror på. Hennes produkter var mycket omtyckta och folk betalade bra med pengar för dem. Många trodde - att fick de bara sova under ett täcke med siffror på eller små räkneuppgifter - som - 2 +2 = 4 - så skulle de vakna lite klokare och därmed lyckligare. Hon hade flera tyghandlare som kom hem till henne och köpte upp hennes tyger - hon hade alltid mycket att göra - ja - hon hann aldrig göra så mycket som hon kunde sälja. Med åren hade kvinnan blivit rik - riktigt rik.

 

Redan första dagen satte de igång med att lära flickan att läsa och skriva. Först fick hon lära sig bokstäverna - men istället för att skriva ner dem tusen gånger på ett papper - som man sen bara slänger - eller eldar upp - så skrev hon ner dem på tyger.

 

Barnarbete - skriker du med en gång - slaveri, incest och våldtäkt. Easy - baby - easy - papper gör man av träd. Varför hugga ner en massa träd - som man sen eldar upp - skitar ner luften med - förstör ozonlagret - och människor dör i hudcancer.

Hon skrev ner bokstäverna och siffror på tyger och hon var en duktig och flitig tjej och lärde sig snabbt. Redan efter några månader hade hon lärt sig alla - och nu gällde det - att sätta ihop dem - så att de bildade ord och meningar - så att de skapade inre bilder.

 

Efter första året hade flickan med det långa blonda håret vuxit 8 centimeter - och hon växte fortare och fortare… Nu var det dags att börja läsa och räkna.

Hela ovanvåningen i huset var ett enda stort rum som var fyllt av bokhyllor. Där fanns alla böcker som hade skrivits i hela världen - det saknades inte en enda och de stod välordnade. "Det kommer ju att ta åratal - ja kanske hela livet - att läsa dem" sa flickan med förtvivlan i rösten. "Nog kommer det att ta sin tid" svarade kvinnan "men skall du växa och bli till en stor kvinna - då måste det till - finns inga genvägar. Visst - det kommer att ta sina år - men - du är ung - du har tid - var inte bekymrad - det fixar sig."

 

Från och med denna dag läste flickan böcker - en efter en. Då och då hjälpte hon kvinnan med att göra klart tygbeställningar och kvinnan - som var den klokaste i hela världen - la undan en del av vinsten till flickan i en kista.

 

Och flickan växte - växte ikapp sina jämnåriga - och lite till. Föräldrarna blev jätteglada varje gång de fick berättat om henne - eller när hon kom på besök.

När hon hade blivit tillräckligt stor - hade hon fått en egen häst - som hon älskade och red ut med varje dag. Hästen var hennes bästa vän.

 

Så gick åren - och flickan växte till sig till kvinna - vacker var hon - och lång - ja - längre än de flesta.

 

Det var redan kväll och lite kyligt. Kvinnan höll på att göra upp eld i den öppna spisen - när hon hörde ett stort brak från ovanvåningen och hon släppte klabben och sprang upp för trappan. Där stod flickan - mitt i rummet - tårarna rann ner för hennes kinder - en bokhylla med alla böcker låg omkull på golvet. I handen höll hon en tunn bok som hon slängde iväg genom hela rummet och in i en vägg. "Men lilla vän - vad hände?" Dum fråga - hon visste precis - vad som hade hänt - hade varit med om det själv - en gång för länge sedan - hade faktiskt väntat på - att det skulle hända "det var sista boken - det finns inga fler" - skrek flickan med panik i rösten   vad skall jag göra nu - kan inte bli klokare - vet allt - men jag vet fortfarande inte - vad lyckan är." Kvinnan gick fram till flickan - tog hennes hand och såg henne i ögonen. "Var inte rädd - allt är som det skall - lita på mig - en gång till - allt är som det skall. Nu går vi ner och sätter oss framför brasan - tar oss ett glas vin - eller super oss fulla som svin och så pratar vi om det."

 

Först fixade hon brasan och sen hämtade hon upp några flaskor av sitt godaste vin och båda satte sig framför brasan. "Du måste veta" började kvinnan "att böcker är till för att läsas - men egentligen - skall de levas. Du kan aldrig uppleva lyckan genom att läsa om den. Det är bara i det verkliga livet - som du kan hitta lyckan. Nu är du både klok och stor - nu är det dags för att hitta lyckan." "Men - var hittar jag den " undrade flickan.  "Inte här hemma hos mig - i alla fall - nu måste du ge dig av - det finns inget annat sätt - lyckan kan du bara hitta ute i världen - och det är ingen som vet - var den finns - "

 

Det blev en lång natt med mycket vin . "Ju mera desto bättre" ansåg kvinnan och hon var klokast i hela världen "annars kan du inte sova - ligger bara vaken hela natten."

 

De sov längre än vanligt - men sen blev det livat värre. Allt skulle packas och surras fast på hästen. Kvinnan öppnade flickans pengakista och gömde pengarna på flera olika ställen. "Man får inte vara dum och lägga alla pengar bara på ett ställe - kom ihåg det." Många års arbete med god vinst hade blivit mycket pengar. "Om du är lite försiktig - och tänker efter först - så kommer du att kunna leva länge på dina besparingar - i åratal - om det så behövs. Dessutom kan du alltid jobba lite - klokt folk behövs alltid - och så tar du betalt - eller hur - men inte så mycket som advokaterna - de är sjörövare." Sen åt de sista måltiden tillsammans.

 

"Det är bara en sak - som jag kan ge dig med på din väg - men det är en viktig sak. Varje morgon- när du vaknar - tittar du efter - var solen går upp -

och det är åt det hållet - som du skall vandra vidare. Glöm aldrig bort det - för då kommer du att gå vilse." Avskedet blev kort och flickan var mycket ledsen. Men redan efter några hundra meter bytes sorgsenheten ut mot en stor glädje - hon skulle ut i den stora världen och hitta lyckan - vilket äventyr.

 

De hade träffats på ett gästgiveri som låg vid ett litet torg där fem landsvägar möttes. Där fanns några hus till och några gårdar - men det var allt. Han hade satt sig vid hennes bord - ätit sin kvällsmat och pratade om allt möjligt - men mest om vädret. Han var gammal och tjock och en trevlig prick. Efter flera veckors vandring - hade det blivit varmare och grönskan hade bytts ut mot sten och jord. Istället växte det en massa kaktusar med ljusgröna frukter. Såg man bara upp med taggarna - så var de de godaste frukter hon hade ätit. Morgonen därpå visade det sig - att de skulle åt samma håll - och båda tyckte - att det var trevligast med sällskap. Hon band fast sin häst på hans vagn och satte sig vid sidan om honom. Han var handelsresande i tunn plåt - och vagnen var tung av lasten. Han var på väg till en stad - inte så långt därifrån - som alltid höll på med krig. De behövde hur mycket plåt som helst - och affärerna gick lysande. Kungen i det lilla landet hade fått för sig att befria alla andra länder från ondskan - dvs. terroristerna - och som tack fick han bli deras kung. De - som inte tyckte om det - var terrorister - och dem högg han huvudet av. Gubben hade kört sina fullastade vagnar med vapen i hela sitt liv - och skulle han inte dö - så skulle han fortsätta att göra det i evigheter - amen.

 

När de kom upp på en litet ås - drog gubben i tyglarna och hästarna stannade.

"Det ser inte bra ut" sa han "inte bra alls. Ser du dammolnet långt där borta?"

Hon tittade dit han pekade. Visst såg det lite dimmigt ut - men - vad betydde det.

"Det kommer inte från vinden - det blåser ju knappast - utan det måste vara en kolonn med marscherande soldater. De är på väg hitåt - det är den enda vägen och dem skall du helst inte träffa på. Det är ett råbarkat släkte - ingen humor alls. Antingen kommer en general att ta hand om dig - och det vill du inte - eller - och det är mera troligt - så kommer de att tro - att du är en spion. Du ser inte alls ut som kvinnorna här i landet - bara det - dessutom är du alldeles för vacker med ditt blonda hår. Tror de det - kommer du att dö - och det vill du väl inte heller - vild gissning." "Nej - verkligen inte - varken det ena eller det andra" svarade flickan och nu blev hon rädd. "Då finns det bara ett sätt. Du får vika av landsvägen när vi träffar på nästa stig - och så får du leta dig runt staden - sen kommer du att träffa på landsvägen igen - och kan följa den - men var försiktig och håll dig undan soldaterna."  Så slog han till med tyglarna och vagnen kom i rullning igen. "Det var synd" tyckte den gamle gubben "jag tyckte om ditt sällskap - men jag tror - att vi måste säga farväl här - och lycka till."

 

Det var en liten stig - knappt att man kunde köra med vagn på den - och hon följde den. Den blev varken större eller mindre - den bara fortsatte - timme efter timme.

"Jag hoppas verkligen - att den leder till någonting - att den inte bara tar slut" tänkte flickan med det långa blonda håret.

 

- Javisst gör den det - annars skulle ju sagan vara slut - den har ju knappt börjat - så - sitt kvar - och behöver ni kissa - så tar ni det sen.

 

Stigen ledde ner i en dalsänka - och där började det bli lite grönt - det fanns en liten bäck där - hon hörde porlandet. Så fick hon en konstig lukt in i näsan - "det måste vara rök" tänkte hon . Men - det luktade något mer. Efter bara en liten stund såg hon en liten stuga - ja - mera som en koja - eller ett vindskydd.

 

"Nej - där bodde inte häxan - hon bodde i ett pepparkakshus."

 

Där satt en gammal gubbe i bara skinn och ben och snurrade på ett spett över en liten eld med en kanin på. "Var det det jag kände - här grillas det" tänkte flickan och red sakta fram. "Var inte rädd - min sköna" sa den gamle gubben "känn dig välkommen och kom närmare. Kvällsmaten är nästan färdig - och den skall nog räcka till oss båda." Oh - det lätt gott - och hungrig var hon. Hon red fram till stugan och hoppade av hästen. Gräs fanns det gott om bakom stugan och hon behövde bara släppa honom. "Och här sitter du alldeles ensam" sa flickan. Något skulle hon ju säga. "Ja - nog är det trist - men nu har du kommit hit - och det är jag jätteglad över. Det händer - att vi är flera gamlingar här i stugan - men - det var länge sedan det hände sist. Nu är det bara jag." "Men - varför bor du inte kvar i din by - inte vill du leva här ensam?" frågade flickan. Mannen tittade på henne som om hon hade varit ett spöke - eller just stigit ner från månen. "Du har inte varit här i trakterna tidigare - det skulle jag minnas. Det är nog bäst att du sover över här i natt - och i morgon bitti kan du rida vidare till min by - det är inte långt dit -

du är ung och du är kvinna." Flickan med det långa blonda håret tackade för gästfriheten - egentligen begrep hon ingenting - ville ställa många frågor - men - det fick vänta. Mannen var snäll och det var han - som ställde många frågor.

 

Morgonen därpå åt de frukost tillsammans och sen red hon vidare till gubbens by. Det tog bara en liten stund - landskapet öppnade sig - stigen blev bredare och bredare och hon såg de första husen.

 

Alla hus låg vid bygatan - alla var de byggda av trä - utan någon färg - alla hade en stor veranda mot gatan - med tak över och på varje veranda satt det en kvinna i en gungstol och tittade nyfiket på henne. Det var mycket sällan byn fick besök av främlingar - om - så var det handelsmän - aldrig var det handelskvinnor.

Kvinnorna i byn blev mycket nyfikna - men så blev också männen. Männens uppgift i den lilla byn var - att ta hand om de vardagliga sysslorna. De skulle laga frukosten, tvätta, städa, ta hand om barnen, vattna trädgårdslandet, mjölka korna - ja - allt - som hörde livet till. Varje kvinna hade flera män - för hur skulle hon annars orka med allt. De satt för det mesta i sina gungstolar och höll noga uppsikt över sina karlar. Givetvis fick hon tala om för de - vad de skulle göra - och hur det skulle göras - hur skulle de annars göra rätt - eller hur. Gjorde de fel - eller var lata - så skällde hon ut dem - högt - I värsta fall - eller - om han hade blivit gammal - så jagade hon bort honom - och fanns det ingen annan kvinna - som tog hem honom till sig - fick han lämna byn och flytta ut till stugan - som du redan känner till.

 

Kvinnan med det blonda håret red sakta längs gatan och hälsade på alla. Mitt i byn låg det ett litet torg och vid torget fanns det två hus - som var större än de övriga och ett var rödmålat. Framför det första huset stod det några enkla bord och stolar.

"Det måste vara ett matställe" tänkte flickan - hoppade av sin häst - band fast honom - och satte sig vid ett bord. Men - ingenting hände. Först efter en lång stund kom det en gammal och tjock kvinna stormandes ut ur huset.

 

"Men kolla där - har vi fått besök - och dessutom en kvinna. Hjärtligt välkommen. Varför har ingen sagt till mig - har ni blivit galna" ropade kvinnan in i huset. ”Och inte har du fått något att dricka eller att äta."

 

Nu satte hon fart på sina män och efter bara en liten stund kom de med mat och kaktusläsk. "Det är en specialitet - det har du säkert inte druckit tidigare" sa kvinnan med en vänlig röst och satte sig ner vid hennes bord. Nu blev det liv på gatan. Fler och fler kvinnor hade rest sig ur sina gungstolar och kom över till serveringen - satte sig vid hennes bord och hälsade henne välkommen. Snart fick de flytta dit flera bord och stolar - så att alla fick plats.

 

"En kvinna - och så ung - och så söt" sa en av kvinnorna. Flera ville känna på hennes hår. "Det är ju alldeles underbart." Kvinnorna i byn var mörkhyade - med svart hår och ingen hade tidigare sett ett sånt hår - de fick ju bara känna på det.

Nu fick hon berätta om världen - hon - som hade rest så långt - sett så mycket.

Ingen av kvinnorna hade varit utanför byn - i alla fall inte längre - än att de var tillbaks igen på kvällen. Inte kunde de lämna männen utan tillsyn -

då kunde det ju hända vad som helst. Dessutom ville de sova i sina egna sängar - tillsammans med sina karlar - utan ett ordentligt knull - eller två - skulle man säkert inte kunna somna in - nej - nej - det fick vara lite ordning på livet. "Lite morgonbus har ingen dött av - eller hur" - och kvinnorna skrattade högt och rått. "Och en gång till - efter lunchen - sen kan man sova middag." Det blev mycket skratt och alla var på gott humör.

 

Flickan med det långa blonda håret berättade - att hon hade gett sig ut i världen - för att leta efter lyckan. Då tystnade kvinnorna - såg undrandes på varandra.

"Leta efter lyckan" sa en av kvinnorna "det var ju hur enkelt som helst. Det enda du behöver är en gård med lite mark till. Alla kvinnor här i byn äger sin gård - och sen kan du ta dig några karlar." "Gärna en till" flätade en annan kvinnan in och alla skrattade de igen. ”Här i byn finns det exakt 24 gårdar - och ingen är till salu - tyvärr - du måste nog leta vidare någon annanstans."

 

Under tiden vaknade det andra stora huset - det - som var rödmålat. Dörren gick upp och det bars ut bord och bänkar. "Det är skoldags" förklarade en av kvinnorna. "små pojkar måste ju lära sig att bli män - eller hur" "Vi är mycket noga med detta" berättade en annan kvinna. "De måste träna varje dag - så att de får lite muskler - på rätt ställe - de skall inte bara vara vackra att se på - de måste ju klara av jobbet också." "Och så måste de kunna ta hand om hushållet och barnen." "Och kunna laga god mat." "Kärleken går genom magen" sa en annan. "Eller lite längre ner - helst" och så skrattade alla igen. "Det viktigaste är - att de lär sig hur man behandlar oss kvinnor - så att det blir rätt - och vi nöjda."

 

Under tiden hade pojkarna och de unga männen - som inte var tagna än - kommit igång. Vissa höll på med att träna sina muskler och de svettades och stönade högt - så att alla kunde höra det. Andra hade satt sig framför speglar och sminkade sig. Det var viktigt att kunna sminka sig rätt och de äldre visade för de unga - hur de skulle göra. Att göra vid håret var inte heller så lätt - men också här hjälptes de åt.

 

När de var klara gick de - oftast två och två - sakta förbi kvinnorna och ner för bygatan. Sen vände de och kom tillbaks. Så höll de på under hela tiden. Kvinnorna tittade noga på dem - och kom gärna med små kommentarer - typ - snyggt i håret i dag - läckert arsel - och killen svängde då lite extra med rumpan. Flickan med det långa blonda håret drog självklart mycket uppmärksamhet - alla män - oavsett ålder – tittade noga på henne. Två små killar i 6 års ålder ställde sig rakt framför henne och stirrade. "Är ni färdiga med att glo - så får ni trolla iväg er" - sa en av kvinnorna. Stämningen bland kvinnorna var inte lika lättsam längre. Någonting störde deras balans.

 

"Om du äter lunch här hos oss - och sen rider vidare - så tror jag - att du kan hitta bebodda trakter innan natten" föreslog kvinnan som ägde matstället. "Och inte skall du betala - vi bjuder - eller hur tjejer?" de övriga kvinnorna nickade instämmande. Men flickan fick en tanke i huvudet - "bara du ger dig av."

 

Efter lunchen tackade hon för gästfriheten - tog alla kvinnor i handen - och vinkade åt männen. Sen red hon ut ur byn - följde stigen som ledde ut ur dalen och in i stenöknen.

 

Inte kom hon fram till landsvägen den kvällen - kvinnan hade bara hittat på - för att bli av med henne. Men - det gjorde inget - hon kunde ta hand om sig själv - och att sova ute under bar himmel med alla stjärnor - det var så vackert. Först efter två dagar träffade hon på en landsväg igen - och svängde in på den - åt rätt håll. Hon var noga med att kolla varje morgon - var solen gick upp. Hon ville inte gå vilsen.

 

Stadsmuren var hög och alldeles slät. Inga balkonger eller fönster - inte ens några skottgluggor. "Det måste vara en riktig stad - kul" tänkte flickan. Istället för flaggor som vajade uppe på murkrönet - hängde det långa tygstycken ner från muren - och alla var de knallgröna. I stadsmuren fanns det två ingångar - en stor port - för alla vagnar och en liten en. Framför den stora porten fanns det flera vagnar som stod i kö för att komma in.

 

"Skall de inte öppna portarna - så att folk kan komma in?" frågade hon en körkarl. "Jodå" svarade han" det tar bara lite tid - de tar en och en. ”Men - du behöver inte vänta här - du kan rida över till den lilla porten - du får ändå inte ta hästen med dig." Hon tackade och red över till den lilla dörren i muren. Mitt i dörren fanns en lucka - och den gick upp. "Hej - och välkommen till vår lilla stad" sa en mansröst bakom dörren. "Du får tyvärr inte ta med dig din häst - in i staden. Det finns stallar här längs muren - ta den tredje här till vänster - det är en bra karl - han tar väl hand om din häst. Hälsa honom från mig - vi är släkt" och så stängdes luckan igen.

"Jaha - då gör jag väl det" och så red hon över till tredje stallet.

 

"Hej - och välkommen - fin häst du har - ovanligt stor" hörde hon en mansröst inifrån stallet. "Du har tur - jag har en ledig plats för din häst. Kom närmare - den bits väl inte " Och då skrattade flickan "är du bara snäll mot honom - så skall du nog överleva" och han skrattade tillbaka "Du får ha hästen här hos mig - så länge du är kvar i staden. Det kostar ingenting. Men – återvänder du inte - då är hästen min. Det gäller för alla - också för dig", förklarade karlen. "Varför skulle jag inte göra det?" undrade flickan förvånat. "Äsch - det vet man aldrig - du kan ju ha tur.” Flickan begrep ingenting men lämnade över hästen - tog sina saker - och gick tillbaks till den lilla porten. Nästan omedelbart öppnades den lilla luckan igen.

"Jaha - är det du - kom in" och så öppnades dörren. Bakom dörren fanns det ett litet rum och en dörr till. Men först stängde stadsvakten dörren efter henne - noga - innan han öppnade nästa dörr.

 

Först då märkte flickan - att stadsvakten inte var en han - utan en hon - en kvinna . Ovanligt - tänkte hon. "En gång till - välkommen till vår lilla stad - och lycka till. Det är bara tur - och ingenting annat - tro mig - jag vet."

 

Gatan ledde rakt in i staden och till ett stort torg. Det tyckte flickan om - alltid kunde man sätta sig på ett kaffe - och prata med folk - höra efter - var man kunde hyra rum - och var bästa och billigaste maten fanns. Nog hade hon pengar - gott om - men hon ville inte slösa - hon var ju en klok flicka.

 

När hon gick längs gatan - upptäckte hon - att det inte fanns några män ute på gatan - bara kvinnor - inte ens småpojkar. Hon såg sig omkring - men - nix - inte en enda.

På kaféet vid torget satt också bara kvinnor - inte en endaste man så långt ögat kunde nå. "Här är jag ju helt fel" tänkte flickan "hur skall jag kunna hitta lyckan - när det inte finns några karlar." När hon satt där och undrade - var hon hade hamnat - såg hon en groda - som hoppade runt mellan stolbenen. Det var ingen liten en - utan den var stor och knallgrön. I ren förskräckelse lyfte hon upp sina ben - den var ju äcklig - och slibbig - och slemmig. Samtidigt tog en kvinna - som satt vid nästa bord - upp grodan - pussade den på munnen - och räckte vidare den till sin kompis. Också hon pussade den - väntade lite och satte ner den på marken igen. Där satt hon på stolen - med uppdragna ben och stirrade på grodan.

 

Kvinnan - som just hade pussat grodan - tittade på henne och började skratta högt. När hennes kompis såg flickan - skrattade hon också. "Nä men - lilla vän - ta inte illa upp - men det ser för roligt ut. Du har säkerligen just kommit till stan" och så skrattade de. "Folk har sagt till mig - att jag skulle kunna hitta lyckan här i stan" förklarade flicka. Båda kvinnor nickade. "Javisst - så är det ju - du har kommit alldeles rätt. Välkommen till lyckans stad." Nu flyttade de båda kvinnorna över till hennes bord och hon vågade sätta ner sina fötter igen - men först såg hon sig noga omkring. Inte ville hon trampa på en hemsk groda. "Men - då måste du våga pussa grodorna - annars kan de ju aldrig förvandlas till en prins - och då blir det ingen lycka" sa den ena av kvinnorna.

 

"Skall grodorna bli till prins - hur skall det gå till?" undrade flickan. "Det är det ingen som vet - det finns många teorier - men egentligen är det ingen som vet."

"Vi har ett universitet här i stan - som bara forskar på grodor - och dess fenomen. Men än så länge - så vet vi inte - hur det fungerar" berättade den andra kvinnan.

"Jo - jag läste i tidningen - de har hittat några gener - det ser lovande ut - sa de."

"Det enda som stämmer i tidningen - är datumet - allt annat är lögn - påhitt och halvsanningar - men visst - det skulle inte vara dumt." "Vad skulle inte vara dumt?" undrade flickan. "Vi skall nog förklara för dig - hur det hela går till." "Ja - det är enkelt." "Nu är du tyst - så förklarar jag." "Ja - ja – ja."

 

"Det är faktiskt enkelt - egentligen - när du ser en groda - helst en stor en - så tar du den och pussar den. Har du riktig med tur - ja - det måste till - då förvandlas grodan till en prins. Sen åker du iväg med honom - hem till honom - antar jag - och lever lycklig i alla dina dagar. I alla fall kommer du aldrig tillbaks hit." ”Alla får pussa vilken groda som helst - och hur ofta som helst" hoppade den andra kvinnan in med. "Men du får inte skada dem - inte ens - när du blir arg - " "Det får du absolut inte göra" och så skakade hon vilt på huvudet. "Du är tyst - sa jag ju - det kan faktiskt hända - ja - det har hänt - att nästa kvinna som pussade grodan - hade tur - och det blev en prins. Det är ju det - som är det knepiga med hela alltet. Vi vet inte - när det händer - inte ens - om det kommer att hända."

 

"Det finns massor med gamla tanter  - som aldrig fick tag på sin prins." "Men åldern har inget med saken att göra - inte heller - hur du ser ut -

det spelar absolut ingen roll. När det händer - så händer det - eller inte."

"Det stämmer" sa den andra kvinnan "jag såg en gammal tant här om dagen - ja - hon måste ha varit minst 40 - liten och tjock och fet - med en stor vårta - mitt på näsan. Hon var så fet - hon kunde inte böja sig ner. Men - hon gick förbi ett fönster och där - på fönsterbrädan satt en groda - vem som hade satt den där - men - i alla fall - så pussade hon den - och poff - så blev det en prins." "Det är inte rättvist" klagade den andra "vi - som har pussat grodor nu i över 10 år - och så kommer hon - och snor en." "Nej - det är det verkligen inte" och så tog hon upp en groda - som hade satt sig vid hennes fot - och pussade den - sen räckte hon den vidare till sin kompis."  ”Din tur" sa hon "hoppas - att det inte går åt helvete" - men ingenting hände.

 

Så fick flickan med det långa blonda håret grodan.

"Pröva nu - pussa den - skulle inte förvåna mig - om du lyckas - nybörjartur."

Flickan kände inte alls för att pussa grodan - men - man får väl offra sig - för den goda sakens skull. Hon blundade och kysste grodan - snabbt. Ingenting hände.

"En sån tur skall du inte heller ha" tyckte den ena kvinnan. "Nu är det bara att sätta igång - och pussa så många - som du bara kan. Det är det hela." "Det var rätt enkelt - eller hur - det sa jag ju - gjorde jag inte det?"

 

"Tycker du - att det blir för jobbigt med att böja dig ner hela tiden - det skall du se upp med - det är många som har fått dålig rygg - så kan du sätta dig på grodlandet - som ligger där borta - men det kostar pengar." "Där kan du sitta och pussa grodor hur mycket som helst. De sitter på ett band som går sakta framför dig - där kan du fika samtidigt." "Du behöver inte ens hyra ett rum - de har öppet dygnet runt - alla dagar." "Det underlättar ju hemskt mycket" tyckte flickan. "Då hinner jag med hundratals grodor." "Eller tusentals - men jag tror - att det är band som löper runt - nog tror jag - att det är samma grodor som du pussar. Men - det spelar ingen roll-

det har hänt - att när du pussade grodan för tredje gången - så blev det en prins - "

"Javisst händer det - man vet helt enkelt aldrig." "Men jag tror - att de får fram flest prinsar där -" "Det är väl inte så konstigt - så många som sitter där."

"Vi gör det ju faktiskt själva - men bara på söndagar - då är det halva priset."

"Sen får du inte missa lördagskvällen - " "Lugna ner dig - jag skulle ju just berätta om det."

 

De hade säkert hängt ihop länge - tänkte flickan - de behöver verkligen en prins - åtminstone en redig karl - en - två dagar i sängen skulle de må bra av. Självklart hade hon varit ihop med olika karlar under sin resa. Hon var en vacker kvinna - och karlar fanns hur många som helst av. Men - att uppleva lyckan - det är en helt annan sak.

 

"Varje lördag är det stor fest här i stan. Det börjar redan på eftermiddagen och det kommer många kvinnor hit från hela landet. Det är party - party. Eller hur?"

Den andra nickade "Kan bli lite för mycket party – ibland." "Vill du påstå - att jag har varit full - va - det har jag inte alls. I alla fall - det viktigaste är att du har lotter med alla siffror - från ett till nio. Den sista siffran - alltså. Då har du stor chans att vinna." "Och vad kan man vinna?" undrade flickan. "Pussa grodor - så klart."

"Då får hundra kvinnor pussa grodor - tills tre har fått sin prins - det du" "Jag har vunnit två gånger - men - det blev ingen prins för mig - " "Nej - du vann en årsförbrukning med tandkräm istället - ditt dumma nöt." "Bättre det - än inget - du är bara avundsjuk."

 

Med det plockade hon upp en groda - pussade den - och räckte den vidare till sin kompis - som sen räckte den vidare till flickan med det blonda håret. "Se - det var inte så farligt - du vänjer dig." "Men nu måste vi iväg - jag har tid hos frisören - och med lite tur - så bjuder hon på en extra stor groda -" "Men du - det är en sak till - inte att den så viktig - och så händer det inte heller varje dag - men - det finns en liten - liten risk med att pussa grodor - du kan själv blir förvandlad till groda. Livet har sina risker - men - det händer säkert inte dig."

 

Och därmed lämnade de flickan.

 

Ja - vad skall jag göra nu - tänkte flickan. Det är klart att jag stannar - man får inte ge sig så lätt - jag kan ju ha tur. Men - vad skall jag göra sen - när jag har fått min prins - den tiden den sorgen - och så gav hon sig iväg till grodpalatset. Det var inte precis billigt - att får hyra en stol där - men - om man tog ett veckokort - så var det helt ok. Flickan med det blonda håret tog ett tvåveckorskort. Timme efter timme - dag efter dag satt hon nu och pussade grodor som satt framför henne på ett löpande band. Men ingenting hände –

 

Det fanns kvinnor med tur - flera under de två veckorna - men inte hon. Då fick det vara så - nu skiter jag i det och vandrar vidare - tänkte hon - halva mänskligheten består av män - de finns ju överallt- och här finns inte en enda. Hon hämtade ut sin häst - som hade haft det bra - och red sin väg - åt rätt håll.

 

Att rida ut i världen för att hitta lyckan - tar sin tid. Du är kanske van vid att ta bilen  - tåget - eller flyget - och woops - så är du framme. Men så var det inte för flickan med det långa blonda håret. Det kunde ta dagar - ja – t o m veckor - innan hon kom till nästa stad. Visst träffade hon på byar - hela tiden - små ansamlingar av loppbitna hus - med folk - som jobbade och stretade för att klara livet men som var nöjda och glada för det. Här och där stannade hon för en tid - hjälpte folk med sin klokhet - och fyllde på reskassan -

 

Visst träffade hon på en och annan snygging - de bara finns ju där. Tänk dig en skogshuggare - som har slitit i veckor för att få en hel skog i småbitar -

en riktig – goding. Också då kunde hon stanna kvar några dagar. Det var en klok kvinna - hon kunde skilja mellan sex och kärlek. Av sex mådde man bra - om det var bra sex - både till kropp och själ - men det med kärleken hade hon bara läst om - mycket - det mesta handlar ju inte om någonting annat -

 

Det fanns ingen stadsmur - inte ens en bom eller några vakter - landsvägen ledde rakt in i staden. Först kom hon till enkla trähus och sen till små fabriker - sen blev husen finare och finare och större och större. Mitt i staden låg ett jättestort torg som var inramat av palats. Marmorbyggnader som var flera våningar höga och med en massa pelare och figurer. "Här finns det pengar" tänkte hon "här kan det vara dyrt."

 

Det - som hon omedelbart la märke till - var - att folket var otrolig vackra - både män och kvinnor - och t.o.m. barnen. Hon hade aldrig sett dess like. Alla var helt enkelt - perfekta - håret - ansiktet - läpparna. Det samma gällde kläderna - rena - hela och vackra. Där fanns inte en enda tjock person - alla var de slanka - en del riktig spinkiga - och alla kvinnor hade stora bröst - minst.

 

Hon satta sig på ett kafé som låg på det stora torget. Det tog inte tre sekunder förrän en ung och vacker servitör hälsade henne välkommen. Hjärtligt välkommen till och med. Hon kunde inte låta bli att stirra på honom - varenda hårstrå låg perfekt. Hans hud - hans ögonbryn - hans läppar. Han var bara otrolig vacker. Men samtidigt var det någonting - som kändes konstigt - hon visste inte vad - kunde inte sätta fingret på det. Någonting var inte rätt.

 

Att beställa kaffe visade sig inte var det lättaste. Det fanns 38 olika sorters kaffe - till det kunde man välja 17 olika smaker - förutom mjölk och socker.

"Jag vill bara ha en vanlig kopp kaffe - gärna i glas - med en skvätt mjölk" förklarade hon för honom. "Det ordnar jag - vackra fröken - lita på mig" svarade han och försvann. Innan han hade kommit tillbaka - hörde hon en röst bakom sig.

 

"Ursäkta så hemskt mycket - jag vill verkligen inte tränga mig på - men - jag bara måste."  Och fram kom en liten och lite småfet äldre herre - men också han - helt perfekt klädd - och ett helt perfekt ansikte. "Jag stod inne i affären och tittade ut - och då såg jag er sittandes här" och så pekade han över till en av de lyxiga affärer som låg runt torget. "Jag äger det hela - och lite till" och så skrattade han lätt "Ni  - du - får jag säga du - tack tack - du är ju helt fantastisk vacker - hur gör du - var har du fått tag på det utseendet?"  "Vaddå fått tag på?" hon begrep ingenting "jag är så - det är jag - " "Det är ju helt otroligt" svarade han "kan det verkligen vara så - jag vill inte vara närgången - men - får jag känna - får jag?" "Nej - det får du verkligen inte" svarade hon. Hon hann inte bli irriterad för då kom hennes kaffe.

 

Det var nog inget fel på glaset - det var ett vackert glas - mycket smal och mycket hög. Men det - som fanns inuti - var blå. "Jaha - och det är kaffe" undrade hon.

"Det bästa kaffet som finns i världen - husets specialitet - hälsningar från vår chef - vi bjuder - och hoppas att ni besöker oss igen - " och så vände han om och försvann.

 

"Han överdriver inte" sa gubben "det är verkligen gott. Jag tror - jag måste förklara lite närmare" fortsattE han "Du är nog inte förtrogen med vår värld" och så satte han sig ner vid hennes bord och gav ett tecken till någon - utan att vända sig om.

"Förr i tiden tillverkade vi smink och parfymer - allt för att få ett vackert hår och en massa krämer. Som du kan tänka dig - så tog det väldigt lång tid för kvinnorna att göra sig i ordning - både morgon och kväll - och ibland också under dagen. Framförallt var det männen - som inte ville hoppa på tåget - och börja sminka sig. Halva marknaden var jungfrulig mark. Det är så det började. Vi hade lösningen - och det var vi - och ingen annan. Det var faktiskt min idé. Och nu har jag världens idé igen - när jag såg dig - då bara fanns den där - jag är ett geni."

 

Nu ställde servitören samma smala höga glas framför honom - med en alldeles knallgul vätska - och försvann. "Det min egen specialare - den har jag själv skapat."

"Ja - vad är det nu för en idé - vad vill du av mig?" nog blev hon lite otålig.

"Jo - jo - jo - easy baby - easy. Jag håller ju på. För några år sedan började vi tillverka hela ansiktsmasker - klara - färdiga - gå. Bara att dra över huvudet - och sen var man klar. Är det inte fantastiskt - det tar ingen tid alls - och du är alltid perfekt. Se dig bara omkring - alla har sådana masker - alla - män och kvinnor - och vi levererar till hela världen - alla kändisar bär dem - och alla som inte är kändis - men - vill vara det - och vem vill inte det. Du kan byta flera gånger om dagen - om du så vill - det tar ju ingen tid alls. På morgonen är du strikt - mörkbrun - på kvällen är du elegant och blond - på natten är du vamp - eller oskuld - det är bara att välja. Ditt ansikte - min vän - ditt ansikte är så naturligt - så fräscht - så självklar du - det är helt fantastiskt.”

 

"Jag är som jag är" tyckte flickan. "Det är just det - du är som du är - det är ju hela grejen. Då har vi hela reklamkampanjen klar - är som du är - eller - var dig själv – eller jag är naturlig - något i den stilen - om du jobbar åt oss - vi får titta på dig - ta foto - analysera dig - från topp till tå - och sen gör vi en ny serie masker - vi kommer att vinna - årets ansikte - det är jag säker på."

 

Flickan med det blonda håret begrep ingenting. Hon smuttade på sitt kaffe - och det smakade som kaffe - inget märkvärdigt eller speciellt med det - det såg bara inte ut som hon var van vid. Hon tittade på gubben och folket omkring sig. Alla var de otrolig vackra - men skulle allting bara vara fusk och båg.

 

"Jag har ett förslag" fortsatte han "jag äger ju hela huset" och så pekade han på ett stort palats vid torget. "Och högst uppe finns det en mycket trevlig lägenhet - med takterass och svimmingpool - där finns allt. Våra modeller bor där och du skulle också kunna bo där - det finns gott om rum. Sen kan du titta dig omkring och bestämma dig - i lugn och ro. Sen skriver vi ett kontrakt - på kanske en månad eller två - det är klart att du får betalt fattas bara annat." Summan - som han nämnde var enorm - aldrig hade hon trott - att man kunde tjäna så mycket pengar - för ingenting.

 

"Dessutom måste du ha en sekreterare - som också är din livvakt - självklart. Han hjälper dig med allt - absolut allt - och finns enbart till för dig – dygnet runt - säg bara vad du vill - och han fixar det." Igen knäppte han med fingret och fram kom en ung och mycket vacker herre. Hon vände sig om och såg en hel grupp - både män och kvinnor - som bara stod där i bakgrunden - och gjorde ingenting. ”Vi kan väl börja så - när du har gjort dig hemmastad - kan du väl se dig omkring i staden - kanske du vill shoppa lite - eller äta något. Säg bara till honom- allt är betalt - jo jo inga protester - jag står för allt. Men nu måste jag iväg - finns mycket att göra - måste träffa mina experter - marknadsfolket - fotografer och inte att glömma - försäljningspsykologerna" och så reste han sig - tog hennes hand och pussade den.

"Vi ses senare - vi kan väl äta tillsammans - vi är alltid ett helt gäng - och då lär du känna de andra - det skall bli kul" och så försvann han.

 

Våningen var helt enkelt - fantastisk - en stor solterass med svimmingpool och ett stort - ljust rum med högt i tak. Det fanns fyra kvinnor till - som bodde där - och de välkomnade henne hjärtligt. Nyfikna var de - ville veta allt - och alla pratade samtidigt. "Skall vi ut på stan och ställa till det lite - vad tycker ni?" sa en av dem - och alla ville hänga med. "Kul.”  "Javisst" sa en annan.

 

"Du kommer att ställa till det - det vill jag inte missa" sa en annan till henne.

"Men varför skulle jag det?" undrade flickan med det blonda håret. "Vänta du bara - men - du måste ha någonting att ta på dig. Kom - det är bara att välja - vi har bara det senaste."

 

"Men - har du skrivit på kontraktet?" undrade en av dem "För annars behöver du inte byta om - du kan vara så som du är - vilket kaos det kommer att bli."

 

Alla skrattade och var på gott humör. Äntligen hände det något spännande. Hon satte sig i en stor - knallgul fåtölj och såg på - hur de fyra gjorde sig i ordning.

Först pumpade de upp sina bröst lite till - med hjälp av en cykelpump. En av dem var modell för stora arslen - så den fick bli lite större. Sen drog de av sina masker och letade fram en ”gå ut mask” - det gick fort.

 

Alla var klara på mindre än en halvtimme.  Tänk - du kunde göra på samma sätt. Att vakna på morgonen efter en fyllekväll tillsammans med en karl som du inte vet namnet på - och slippa smita ut ur sängen för att göra dig i ordning - slippa ångesten - och inte bara du - tänk –

 

Prick 21.00 satte sig alla till bords - åt och drack - och allt bara fanns - rikligt. Det var ett glatt släkte - mycket skratt - och roliga berättelser. Flickan med det blonda håret var helt slut och la sig tidigt.

 

Dagen började prick kl.10 - de behövde visserligen ingen skönhetssömn - så som andra - men de tyckte om att sova länge - de la sig ju inte heller tidigt på nätterna - det var ju då allt det roliga hände dessutom var det en del av jobbet - att visa upp sig - att bara vara närvarande. Det gällde både män och kvinnor. De var ju levande reklampelare –

 

En halvtimme senare hade hon skrivit på kontraktet. Kvällen innan hade hon pratat med en av flickorna - och fick då veta - hur mycket hon skulle begära - det gällde ett totalkontrakt - inte bara en fot - eller håret - och summan var svindlande.

Kontraktet löpte över tre månader - vad är tre månader - när man letar efter lyckan - ingenting -

 

De närmaste dagarna blev hektiska för henne - för nu skulle hon träffa en mängd  experter. De undersökte allt - hennes hud - håret - näsan – brösten ja - till och med tånaglarna - ingenting lämnades åt slumpen. Man ville inte bara tillverka masker - som skulle se ut som - att man inte hade en mask på sig - att allting var naturligt - det gällde också brösten - hur skulle man pumpa brösten - utan att de såg pumpade ut - utan att de ens kändes så. Vilket nagellack blev så naturligt - att man inte såg - att det var nagellack. Det var inga lätta mål - man hade satt upp.

 

Först ville man fettsuga henne - alla andra modeller var så smala - att du skulle ha åkt upp till sjukhuset med dem - men det vägrade hon. Det fördes långa diskussioner med marknadsfolket och psykologerna - till sist kom man fram till - att just det - att vara naturlig och att bejaka sig själv - skulle vara ledtråden i hela reklamkampanjen.

 

Flickan med det blonda håret hade kul - så mycket uppmärksamhet hade hon aldrig fått i sitt liv - allting var gratis för henne - hon kunde äta ute på stan - när hon så ville och vad hon ville - tvärtom - de verkade vara glada över - att ha henne som gäst. Alltid samlades det en massa folk runt omkring henne - och glodde - men hennes sekreterare var en skicklig karl - som höll folket på avstånd. Värst var det med journalisterna - de gav sig inte så lätt - ställde en massa dumma frågor och tog hela tiden foto på henne. Hon vande sig.

 

Ville hon vara ifred - kunde hon lägga sig på husets solterass - där var hon privat.

Med tiden kände hon igen de olika masker - som folk hade på sig - det fanns ju inte hur många olika varianter som helst - och det hela blev lite tråkigt för henne. Aldrig fick hon se någons ansikte - så som det verkligen var - aldrig.

 

Nästa steg var - att hitta på de rätta kläderna för henne - och allt smått och gott som hörde till. Detta var designernas uppgift. Först skulle de hitta på ett koncept - typ - var dig själv - back to nature - eller - äkta - och ingenting annat. Sen valde man tyger och själva designen. Allt annat - som skor - hattar - smycken - och bindor - kom sist. Men det var dessa småsaker - som man tjänade mest på - en designad klänning var visserligen svindyr - men - det fanns bara en endaste av den - medan knästrumpor kunde man sälja miljoner av - bara folk begrep - att de skulle köpa dem.

 

Veckorna gick och hon fick jobba mycket - dagligen - hon var aldrig ledig.

Hon hade själv kommit på - att de kunde göra kläder som var lika dem - som hon själv bar på när hon var ute på landsvägen. Lite slitna - lite söndriga - solblekta färger. Gubben hade fallit i extas av glädje - vilken idé - vilket koncept - jordfärger och slitna kläder - yes - och det fick hon extra betalt för.

 

Efter några veckor var hon riktig trött på det hela. Hon ville ju uppleva lyckan - och här gick det bara inte. Varje gång hon bad någon ta av sig masken - att möta henne så som han var - såg de på henne - som om hon var en utomjording - de bara vägrade. Vissa skrattade bort det hela - ha ha ha vilken grej - va - kul kul.

Andra blev arga på henne. "Vad är det du säger - vill du bestämma hur jag skall göra - jag gör precis så som jag vill - jag bejakar mig själv - skall du veta."

De blev verkligen upprörda. På riktigt. "Jag vet bäst själv - vad jag vill eller inte - det vet inte du. Vem fan tror du att du är - komma här och trycka ner mig. Nazistdjävel." Det var hårda ord.

 

Antingen var folket här hur dumma som helst eller så hade de ett självförtroende som var lika med noll - eller både och.

 

Redan efter första veckan hade hon hamnat i tidningarna – t o m på första sidan. Tidningar fanns det gott om - mest veckotidningar. De delades in i upp till 15 år, 15-20 år, 20-30 år, 30-40 år, 40-50 år och sen dem över 50. Konceptet var alltid detsamma. Man talade om för kvinnor och män att de skulle bejaka sig själva - att de dög så som de var - att skönheten fanns inom dem - att de bara behövde titta efter och hitta den. Var och en är unik och en diamant på jorden. Sen kom man med en massa förslag - hur de kunde bli ännu bättre människor - ännu snyggare hår - ännu vackrare ögon och allt det kostade.

 

Människorna i denna stad måste ha varit de dummaste varelser i hela universum - inte ens mullvadar sysslade med sånt trams. Kan du tänka dig en blåmes som står framför en spegel och undrar - hur hon skulle få sina fjädrar att glänsa ännu mera -

 

Flickan med det långa blonda håret var riktigt trött på galningarna. När kontraktstiden tog slut - köpte hon en häst till - det var nödvändigt för att hon fick så mycket guld - det skulle vara för tungt för hennes häst. Hon kunde ha köpt en vagn i stället - liten och nätt - av senaste modell - men det ville hon inte - hennes häst var hennes bästa vän - det ville hon inte ge upp.

 

Det blev ett himla liv - när hon lämnade staden. Det var många som kom och vinkade av henne - löpsedlarna skrev - världens vackraste kvinna rider ut i världen - skulle de inte ha gjort så - skulle gubben inte ha satt in reklam i tidningen - och då skulle tidningen gå i konkurs - alla var nöjda.

 

Nu kunde hon andas igen - kände sig lugn och full av liv. Att rida på landsvägen - att ta in på ett gästhus för natten - att sitta i matsalen och prata med riktiga människor - vad ville hon mera -  Jo - självklart fanns det en och annan goding - som fick följa med henne upp på rummet - självklart -

 

Vägen slingrade sig genom ett landskap av grönska. Då och då träffade hon på små och välskötta bondgårdar. Folk här hade det bra - det syntes. Hela landskapet påminde henne om hennes egen barndom - men folket här var väldigt små och hade alla stora halmhattar på sig.

 

På ett ställe delade sig vägen och ovanför den ena av dem hängde det en stor banderoll över vägen. "Energivägen" stod det skrivet med stora bokstäver.

"Vad betyder nu detta?" undrade hon "Skulle vägen leda genom ett område med extra mycket åskväder och en massa blixtnedslag " Hon tyckte inte om åskväder - visst var det vackert - men - hon ville inte vara ute på vägen - då kunde det bli farligt. Då såg hon en banderoll till - lite längre fram. Hon red dit och läste.

"Välkommen till hjärtats väg till lyckan" "Men då är jag ju alldeles rätt" tänkte hon "det är ju precis det jag letar efter." Och så red hon vidare med glädje och förväntan.

 

Då och då dök det upp stora skyltar längs vägen. De kunde sitta på ett staket eller vid ett träd. Hon såg t o m gamla vagnar med skyltar på. Hon läste alla - nyfiken som hon var.

 

"Frigör din andning."

 

"Kommunicera med djuren" – va? - tänkte hon - kan man lära sig prata med djur - juste - då kan man kanske också lära sig - hur man pratar med en karl.

 

"Tarot-kort ljuger aldrig."

 

"Sjärnorna ger dig svaret."

 

"Skit i tarmen - vi har reningsprogrammet."

 

Efter en timmes ridning och mängder av skyltar kom hon fram till staden. En gång i tiden hade det funnits en stor och hög stadsmur - men nu fanns det inte mycket kvar. Folket hade helt enkelt plockat stenblocken av stadsmuren och byggt sina hus.

 

Det var den mest färggranna plats hon hade träffat på under sin resa. Inte bara husen var målade i alla tänkbara färger - utan överallt fanns det flaggor och vimplar - och högt uppe på himmelen svävade en mängd drakar - dansade i vinden. "En rolig stad" tänkte hon "det skall bli kul" och så red hon in i staden. Som vanligt var det lätt att hitta ett stall för sina hästar och packningen låste hon undan noga - hon var ju rik som ett troll.

 

Av gammal vana begav hon sig iväg till stadens mitt - nog skulle det finnas ett torg där - och sen ordnade sig resten. Överallt längs vägen fanns det stånd och tält och allt var fyllt av färger. T o m kläderna - som invånarna hade på sig - var de mest färggranna hon hade sett. Överallt hörde hon musik - trummor och flöjtar och stora trärör som man blåste i och lät mäktiga med sitt brummande ljud.

 

Flickan med det blonda håret älskade marknader och loppisar. Detta var riktig kul.

Matställen fanns det i mängder - det grillades och koktes i stora grytor. Man bakade och stekte mat - som hon inte ens visste - vad det var för något.

 

"Hallå där" ropade en gammal senig man "flicka lilla - ja - just du - kom närmare - var inte rädd." Hon stannade till och gick sakta fram till gubben. "Inte är jag liten" sa hon till honom "jag är ju minst ett huvud större än du." "Det har inte med längden att göra - utan med åldern. Jag är över 100 år gammal - och då är du en liten flicka - men rapp i käften är du - det gillar jag."

 

När hon kom fram till honom betraktade han henne noga - utan att säga ett ord.

"Så kan vi inte ha det" sa han mest till sig själv "det måste vi göra någonting åt."

"Göra någonting åt – vaddå?” undrade hon. "Din aura så klart - den duger inte - den finns ju nästan inte alls." "Och vad skall jag med en aura till? - Vad det nu är för någonting? - Jag har levt utan den ett bra tag och rätt så bra" hon kände en lätt irritation inom sig. "Ack - ack - ack"- klagade gubben högljutt "här får vi ta det basic - nå - vad är det du vill mest av allt här i livet - tänk efter noga - en gång till - tänk efter?"

 

"Inte är det pengar" sa flickan "och en häst har jag redan - utan - jag letar efter lyckan." "Se - det visste jag väl - du är en klok flicka. Och hur tror du - att du kan hitta lyckan med en sådan aura som du har – va? -  det går ju aldrig. Har du kunnat hitta lyckan - jag bara frågar?" "Nej" svarade -flickan "det var ju det jag sa." "Där ser du - att jag har rätt - jag är över hundra år gammal - vem vet - kanske två hundra."

”Och vad skall jag göra åt det då?" undrade flickan - nog var hon lite irriterad.

"’Och vad skall jag göra åt det då?’" härmade gubben. "Vi får väl jobba lite med det - eller hur? Det blir inte lätt. Jag känner ett motstånd - dina energier är i obalans - de kanske har sjunkit ner i fötterna. Då är det allvarligt. Har du några pengar? Det blir inte billigt. Det kostar säkert ett guldmynt.”

 

"Nej" tänkte flickan "det är mycket pengar - det kan jag leva på i en hel vecka."

Gubben hade varit med länge - inte skulle han ge sig. "Men idag är det måndag" sa han "då hade du riktig med tur - då är det extra pris. Jag ger dig 30 %." "50 %" svarade flickan - det bara ploppade ur henne. Gubben vred sig av smärta "Varför steg jag upp ur sängen? - Varför låg jag inte bara kvar? - Jag är för snäll - det är mitt stora problem - ok då -" så tog han hennes hand och drog henne med sig in i ett tält som stod bakom honom.

 

På golvet låg det tjocka mattor och en massa kuddar - väggarna var smyckade med färggranna tyger. "Sätt dig bekvämt på kuddarna - och stäng ögonen - nu måste jag koncentrera mig" och så klappade han i händerna. Med en gång hördes dova toner av en trumma. Sen tände han rökelser och en tung och söt doft spred sig i tältet.

"Bara ligg där och ha det skönt - tänk inte på någonting - bara slappna av.” Sen började han mumla någonting på ett främmande språk - i takt med trumman.

Det är klart att hon somnade - det skulle du med - var så säker. "Det var svårare än jag trodde" sa han tyst och tog av sig ett halsband med en liten sten på. Stenen lät han gunga ovanför hennes hjärta. "Nå - känner du energin som sprider sig inom din kropp?" "Det vet jag inte" svarade hon sakta "men det känns himla skönt.” "Men det är ju energin - som du känner - jag tror - att den satt i vänstra foten - men man kan aldrig vara säker. Stanna bara kvar och låt energin flöda.” Sen sa han inte mera på ett bra tag.

 

"Nu skall jag räkna ner från 5 - och när jag kommer fram till noll - så vaknar du igen - och du kommer att känna balansen i din kropp - du kommer att må som en prinsessa" och så räknade han ner till noll. Då vaknade hon - satte sig upp.

Trumman hade slutat spela. Och hon mådde som en prinsessa - kände lugnet och harmonin. "Det räcker nog inte med bara en gång - du får köpa ett klippkort på 5 gånger - och så kommer du hit varje dag - lova - det syns redan på din aura - den har börjat lysa starkare." Inte såg hon någonting - men - hon mådde bra.

 

"Nu kan jag leta efter lyckan - eller hur?" "Javisst kan du det - men det är inte så lätt - som du tror. Det kan vara vits med - att titta lite i din framtid - men det kan inte jag. Om du går uppåt gatan - en 50 meter - så ser du en röd flagga på vänstra sidan ’Korten ljuger aldrig’ står det på den. Hälsa från mig - så blir det billigare - och lycka till."

 

Nu tror du kanske - att gå 50 meter - är världens enklaste grej - bara för att du har gjort det några gånger. Men se - så var det inte alls. Hela vägen var kantad av olika stånd i alla färger och med saker - som hon aldrig hade träffat på - inte ens visste - att de fanns. Inte en enda av försäljarna bara lät henne gå förbi - oh - nej - de är inte dumma i huvudet - då skulle de inte vara försäljare - dessutom hade de säkert gått kurs.

 

"Dina magiska minuter" stod det på en banderoll.

 

Vet du - vad dina magiska minuter är - nej - det vet du inte - och det visste inte hon heller. Tro inte - att du är klokare än hon är - för att - det är du inte. Det är självklart - att hon gick närmare - nyfiken som hon var. Och självklart tog kvinnan - som satt där - tag i henne - omedelbums - annars skulle hon ha svalt ihjäl - och det hade hon inte lust med.

 

"Känner du till dina magiska minuter” frågade hon henne omedelbart. "Jag vet inte vad det är för något" svarade hon lite försiktigt. Hon ville ju inte framstå som helt blåst i huvudet trots att hon kände sig så. "Men hur skall du då kunna bli lycklig i ditt liv – någonsin. Alla kvinnor måste känna till sina magiska minuter - annars går det åt helvete."

 

Hade hon missat en viktig sak till här i livet.

 

"Jag måste titta över mina bokningar -" och så slog hon upp en stor svart bok och bläddrade. "Det ser inte bra ut - inte bra alls” mumlade hon ”jo - här - nu hade du tur. Jag kan få in dig om två timmar - ett återbud."

"Men vad handlar det om?” ville flickan veta.

 ”Ok - ok - jag skall ta det kort. Har du haft någon karl någon gång?"

Flickan nickade - javisst hade hon det - en hel del.

"Det var ju bra - men har du haft en riktig orgasm någon gång? ”

"Det är klart - jag har haft det." svarade hon

"Det är inte så självklart - min lilla vän - men - det är bra - då vet du vad jag snackar om. Att få en orgasm är inget märkvärdigt - karlar finns det gott om - det är ju nästan halva befolkningen - eller hur - men - det är den fjärde orgasm - som är den viktiga. De första tre är bara blaha - uppvärmningen - som vi kallar det - det klarar t o m igelkotten av. Du vill väl inte leva som en igelkott? Det tänkte jag väl.

Det är den fjärde orgasm som vi kallar för - de magiska minuter - först när vi kvinnor klarar av den - kan vi bli riktig lyckliga. Karlar säckar ju redan ihop efter en - de vet ju ingenting. Jag skall lära dig - hur det går till - det tar några timmar.

Då bokar jag tiden - så har du den med säkerhet - och så betalar du med en gång - så är det gjort."

 

 

Flickan kände sig lite överkörd - efteråt - här gick det undan. Från och med nu skulle hon ta det lugnt. Det räckte för en dag.

 

Korten ljuger aldrig - fick vänta till dagen därpå.

 

Hon var liten och gammal med svart hår och dåliga tänder.

"Där är du ju - jag visste att du skulle komma. Jag la korten i går kväll och de sa - att det skulle komma en stor och vacker kvinna med långt-blont hår - det måste vara du."

"Visst" tänkte flickan ”eller så har han berättat om mig - så lätt skall du inte ha det."

"Men kom närmare - var inte blyg - vi går in i tältet - så gör vi det med en gång - så länge jag har tid."

Det var ett litet tält - klätt som en natthimmel - några stearinljus - som hon tände och ett stort bord i mitten.

"Bara sätt dig - så skall jag blanda korten."

Kortleken var inte sån - som hon kände till från ölstugorna - den var mycket större och hade många fantastiska bilder.

"Nu skall vi se -” och så la hon ut tre kort - öppet - på bordet.

"Ja - nu ser jag - säg inget - det är ju korten som skall berätta för dig - eller hur?” också skrattade hon.

"Du har haft det rätt bra i din barndom - ser jag -" och så la hon ut ett kort till. "Du har varit sjuk - en gång - men det är mycket länge sedan - det är inte säkert du minns -" och då nickade flickan lätt. ”Men - det gick bra - du är frisk - inget fel på dig."

 

Efter ytterliga två kort kunde hon se - att hon inte hade några barn - och ett kort till talade om för henne - att hon inte hade en karl.

Så fortsatte det hela under en tid - kort för kort talade om olika saker för henne.

”Nu skall vi titta in i framtiden - det är ju därför du är här."

Efter tre kort till satt kvinnan tyst - och tittade koncentrerat på korten framför sig.

"Vi skall börja med hälsan - det ser bra ut - du kommer att leva länge - ingen tvekan - om inte himlen trillar ner på huvudet på dig - och det kommer den inte att göra - det har jag koll på. Pengar är det inte heller några problem med - det har du - och det kommer mera - mycket mera till och med men inte med en gång" - ett kort till på bordet ”inte denna månad – om ett halvår - kanske - men inom ett år - det syns tydligt."

"Men hur blir det med kärleken - jag vill hitta lyckan?” visst var hon lite otålig - ville ju veta - så som du med.

"Lugn - flickan lilla - du skall nog få ditt svar - soft - nog skall vi hitta svaret" och så plockade hon in alla korten igen - och blandade.

"Det är den svåraste frågan av alla - det är mycket lättare att få svar på - om du kommer att få en finne på arschlet. Nu får du dela högen i fem högar - och sen får du lägga ihop dem igen - precis så som du vill."

Det gjorde hon.

Sen la spågumman upp första kortet "Det är du." Vill du veta vilket kort det var? Visst - det var den blåa fisken. Sen la hon ut kort både till vänster och höger – upp- och nedvända.

"Nu får du vara alldeles tyst - nu behöver jag lite tid."

"Det fattas någonting - jag saknar det rätta kortet" och så tog hon upp ett kort till.

 Nu skall du hålla tummarna - minst - nu gäller det" och så vände hon kortet.

"Ja” skrek hon nästan.

"Men - det är ju bara en mullvad” hon hade tänkt sig - att det skulle vara en prins - eller åtminstone en skogshuggare - de hade fina kroppar.

"Du förstår bara inte det hela - tänk nu efter - om du jämför en häst och en karl - vem vinner – va?”

"Det är klart att en häst har mera känslor - den glömmer aldrig", svarade flickan

"Javisst - det är så rätt - men - om du nu tar en hund - när du kommer hem - vem kommer fram till dig och hälsar på dig?"

"Nog är det hunden - alltid lika glad att se mig."

"Bra - du är en klok flicka - mannen har lika mycket känslor som en mullvad - så klart - det var väl enkelt ."

"Så - det är därför mullvaden representerar mannen - har jag rätt?”

"Javisst är det så - och det innebär - att du kommer att träffa den rätte - mannen alltså - inte mullvaden -"

Vilken lättnad flickan kände. "Det var ju skönt att få veta" tänkte flickan.

"Men när kommer det att hända?” undrade hon.

"Inte idag eller i morgon - det kommer att ta sin tid - har du bråttom? - Njut av livet så länge. Karlar finns det gott om - och vacker som du är - är det bara att välja. Men vänta nu lite - du kommer inte bara att få träffa mannen i ditt liv - du kommer också att få barn med honom."

Svaret kom med nästa kort.

"Det blir 3 barn” sa hon.

"Kan du se - om det blir flickor - eller pojkar?" - hon ville ju bara veta - det är väl inget konstigt med det. Korten kände ju till alla svar - bara man visste - hur man skulle läsa korten - och det kunde den gamla tanten.

"Då skall vi se - ja - och så nästa kort - ja - där har vi svaret. Du får två pojkar och en flicka. Först kommer pojkarna och sist flickan. Vill du veta något mera?”  

Egentligen var hon rätt så nöjd - det var det - hon ville veta.

 

Flickan tackade kvinnan så mycket - nu kände hon sig lugnare - och tid - det hade hon hur mycket som helst av - och pengar med.

"Nu önskar jag dig lycka till - och var lite nyfiken - det finns mycket här i stan som kan vara till nytta."

 

Hela förmiddagen hade gått åt och nu var hon hungrig. På ett matställe erbjöd de vegetariska och antibiotiska rätter - och det skulle hon pröva.

Att förstå sig på matsedeln var inte det enklaste. De använde sig enbart av lyckliga grönsaker - garanterad.

Kyparen föreslog en rätt - som var bra mot mardrömmar - brödet var garanterad lagrad i minst tre månader.

Det var den största tallriken - hon hade sett i sitt liv - och på den låg den minsta portionen - hon hade sett i sitt liv - och den var grön. Någon typ av gräsgröt - som smakade absolut - ingenting - till det fanns det en skiva bröd - som var stenhård. Drycken ingick - avioniserat vatten - utan is.

"Ok" tänkte hon "inte kan man ha tur alltid.”

Efteråt gick hon och åt två starka grillade korvar - och sen kände hon sig som människa igen. Nu fattades bara en stor kopp kaffe.

När hon såg sig om efter ett ställe som hade kaffe blev det stopp på vägen. Folkmassan stod stilla framför någonting som tilldrog sig deras uppmärksamhet. Nyfiken som hon var - gick hon närmare. Med tanke på - att hon var en stor flicka - kunde hon se två enorma bjässar till karlar som stod upphöjda framför ett tält - enbart klädda i stringkalsonger.

Karlarna var feta - smutsiga och svettiga och höll en brinnande fackla i ena handen. Mellan dem stod en liten kvinna klädd i en glittrig bikini av storleken - mindre. Också hon var fet och skitig och svettig.

"Trängs inte - snälla ni - ni kommer att uppleva eldens magi allihop - för eldens magi är den största magen som finns" skrek den lilla damen ut över folkmassan. I samma ögonblick tände båda karlar på sig själv. Båda kroppar sveptes in av ett eldhav - men bara kort.

Folket skrek till och backade ögonblickligen.

Sen sprutade de eld ur munnarna - och folket backade ännu längre bort från scenen.

"Var inte rädda - vi vet vad vi gör - och jag råder alla - att inte försöker sig på det själv - eldens magi är stor och kraftfull. Tänk bara på blixtens våldsamma urladdning - som kan spränga ett helt berg - eller en skogsbrand - som ödelägger hela länder. Eldens magi är störst av allt och som kommer att hjälpa dig att finna din inre sanning."

Karlarna slutade med att spruta eld - gick bakåt och öppnade upp ett stort tält - som stod bakom de. "Nu får ni komma in - men ingen panik - alla kommer att få vara med om detta under - eldens magi kommer också att hela dig."

"Elden skall man ta det försiktig med” tänkte flickan. Det hade hon redan lärt sig som liten - det var ingenting man lekte med. Så - någon eldens magi ville hon inte veta av och gick vidare.

Nästa stånd bestod av ett stort vattenfall - som man hade byggt upp - och det rann vatten hela tiden - var det nu kom ifrån. Hon kollade noga - men - det fanns ingen bäck eller sjö i närheten. Det var här - man sålde nässpolningskannor. Vattnet skulle hällas in i ena näsborren - och rinna ut genom den andre. Kvinnan - som berättade om aqua-magin - var noga med att tala om - att - om vattnet skulle rinna ut genom öronen - så fanns där ett allvarligt problem - och man skulle uppsöka läkare. Självklart skulle inte garantin gälla då.

Flickan tyckte - att det var mycket bra - att aqua-magin fanns intill eldens magi - ifall de skulle sätta eld på sitt tält.

 

På en stor skylt - som var målad som en blå himmel - stod det – ”Molnen ger svaret”. "Det stämmer säkert” tänkte hon "varför skulle de ljuga? - När molnen är svarta blir det regn - eller åskväder. Är de vita och små - skiner solen."

 

"Det visste väl alla - förutom väderleksrapporten - där kunde det vara tvärtom. Nu beror inte det på dumhet eller illvilja - nej - de får helt enkelt inte böja sig ner framför kartan - då kan de få förslitningsskador - det är därför de bara kan visa vädret norr om polcirkeln och bortre Ryssland.

Hon hade vandrat nu så länge på landsvägen - det med molnen hade hon rätt bra koll på.

 

Hela centrum var belamrat med stånd - och de flesta sålde böcker. Där fanns böcker om magikologi - drakologi - piratologi.

Pirater - trodde hon - var några grymma typer som slog ihjäl folk och kapade skepp för att komma över guld - helst - men det gick också bra med slavar och andra handelsvaror - bara det gav cash. Så var det då - och så är det nu med - inte var det något mystiskt med det - trodde hon.

Här kunde man läsa om häxor och djävulen - men det hade mest med sex att göra - om spöken - andar och gastar - ja - allt - som bodde på andra sidan och de behövde inte hålla på med en massa oväsen.  En av de senaste vetenskaperna var "The power of numbers" eller numerologi och hur ditt nummer styr ditt liv. Vill du veta ditt nummer? - Och det vill du säkerligen - så kostar det ett guldmynt.

 

Hon kunde köpa böcker om måntecken - soltecken och schamaner - om avslappning - livets magi och drömmar - ja - det - som inte fanns att läsa om - det fanns helt enkelt inte - än.

Var det inte böcker - så var det stenar. Aldrig hade hon sett så många vackra stenar - som här i stan - och alla innehöll de magiska krafter. Vissa var blanka och slipade - andra så som man hittade de i naturen. Alla hade de vackra namn - agater - howliter - pyriter - onyxer - sodaliter - unakiter. Vissa hade det funnits länge på marknaden - några tusen år - andra var nya.

Där fanns t. ex en alldeles svartslipad sten - som var bra mot pungsvett. Det hade hon aldrig hört talats om tidigare - åt andra sidan var hon ju kvinna - inte kände hon till alla besvär som karlar drabbades av. En gul sten var bra för håret - oavsett om man hade för lite eller för mycket.

En vit sten hjälpte mot liktor - men - man behövde inte ha den på sig hela tiden - utan bara en liten stund - dess helande krafter var enormt stora.

 

En försäljare rekommenderade en sågad sten - den var mycket vacker i sina färgskiftningar.

"Det är en storsäljare” garanterade han henne "finns ingen kvinna - som inte köper en sådan - du förstår - vad jag menar."

Nej - hon förstod inte - vad han menade.

"Jo - när han inte får upp den.” "Det har inte hänt mig” svarade flickan.

"Äsch - det händer de bästa - förr eller senare. Du kan köpa den för säkerhets skull."

Hon valde en liten röd sten - som satt på en ring - den tyckte hon var vackrast. Att den sen hjälpte mot tandlossning fick hon leva med. Efter några dagar i staden var hon trött på det hela - det tog ju aldrig slut. Men - innan hon drog vidare - skulle hon prova en sak till. Hon hade ofta sett det i tidningar och tidskrifter för kvinnor - och det stämde alltid - med lite god vilja.

"Stjärnorna ljuger inte” - inte de heller. "Vetenskapliga horoskop." Det måste hon ju bara prova på. Här fick hon beställa tid. "Det är inte gjort på fem sekunder” förklarade han för henne.

"Det hoppas jag verkligen inte - med ett sånt pris" svarade hon.

"Var inte orolig - lita på mig - jag är en vetenskapsman - ingen skojare" också ledde han henne in i ett stort rum.

 

Mitt i rummet stod ett stort bord och runtom längs väggarna stod en massa bokhyllor fyllda med böcker och rullar. "Astrologin är den äldsta vetenskapen - som vi känner till - minst 8000 år gammal” förklarade han. "Det finns inte en endaste kung eller härskare eller president - som inte har haft hjälp av astrologer - som inte frågat stjärnorna först. Några var narkomaner - visst - men också de gjorde det. Astrologin är den viktigaste vetenskapen som finns."

Med de orden gick han fram till bordet och la ut ett stort papper. Sen började han rita stjärnor och planeter och drog streck mellan dem. Det tog sin tid och hon satt och tittade på. Han mumlade mycket under tiden och slog ofta i olika böcker.

 

"Ja - det börja likna något - jag tror - att jag är klar nu - nu kan du ställa dina frågor" och så tittade han på henne. "Egentligen har jag bara en endaste fråga” svarade flickan "egentligen vill jag bara veta - om jag kommer att hitta lyckan - och gärna också - var jag kan hitta den - det är det ingen som vet - än så länge."

"Oh - en klok kvinna - vill veta det viktigaste - med en gång. Om vi börjar med lite enklare frågor - så tror jag - att jag kan hitta svaret - det tror jag nog. De flesta vill veta - om de kommer att vinna en stor summa pengar - eller åtminstone träffa en man - som är rik - eller - om de skall köpa en svart eller röd brödrost. Det - som är säkert är - att du är vid god hälsa och kommer att leva länge. Jupiters konstellation till Pluto ger här ett tydligt svar. Pengar är inga problem för dig - för det har du - så att du klarar dig bra. Du kommer inte att slava för andra - utan du kommer att bli din egen. Uranus närmar sig solen - men - det tar några dagar till - då skall du vänta till nästa vecka - och satsa lite extra - då kommer du att tjäna en bra slant. Kom lite närmare - så skall jag förklara för dig.”

 

Hon reste sig ur stolen och böjde sig över kartan.

"Så såg himlen ut - när du föddes - exakt så - och alla stjärnors och planeters kraft påverkar dig och ditt liv." Det såg verkligen intressant ut.

”Men alla andra stjärnor och solar och planeter - det finns ju en himla massa flera - påverkar de inte mig?” undrade hon nyfiket. Nog hade hon läst en del om jorden och universum.

”Men - det är alla - fler finns det inte” sa han med lugn och säker ton.

"Jo - det finns miljarder av stjärnor och solar - och vad det nu heter - till - det är säkert."

"Kom - och titta här i boken - här kan du se hela himlen - och här är du - skorpionen - ser du? - Det är så det är."

"Men tänk” och så pekade hon på själva taggen i skorpionen "tänk - om den inte finns längre?”

"Men självklart finns den - du kan se den i natt - med blotta ögat - om det inte är moln förstås."

"Det kan jag säkert - men - bara tänk - om det bara är ljuset - som jag ser - inte själva stjärnan - den kan man inte se - bara ljuset?"

"Det är rätt - det är ljuset från stjärnorna vi ser - du vet en hel del - men inte allt."

"Men då kan ju stjärnan vara död - puff - ett svart hål - och det är bara ljuset som vi fortfarande ser." "Nu har jag inte tid längre - måste träffa kungen av Indiana - han skall kriga mot någon och vill veta - om han kommer att vinna - det är viktiga och allvarliga frågor" och så rullade han ihop pappret.

 

"Men hur går det med lyckan? - Det var ju det jag ville veta."

"Visst kommer du att uppleva lyckan - men inte på ett bra tag - och så får du många barn - men inte med samma karl - och nu måste jag skynda mig." Med det föste han ut henne ur rummet och låste efter sig. "Hej då - och lycka till - men det behövs inte - du kommer ju att hitta den" också sprang han sin väg. "Det gick inte så bra" tänkte hon "jag tror - att det räcker - här kommer jag inte heller att hitta lyckan."

 

Hon blev glad - när hon lämnade staden.

Ju längre hon vistades där desto sämre hade hon mått - hela tiden erbjöds det en mängd lösningar - och sen nya problem - och nya lösningar - det blev bara värre och värre - det tog aldrig slut. Det var väl inte meningen heller. Inte går det att tjäna pengar på folk - som är glada och nöjda -

oh nej - nån jävla måtta måste det finnas.

 

Utanför staden kunde hon andas igen.

 

Nu skulle hon stanna kvar på landet - ett tag i alla fall - semester för själen. Hon skulle vila upp sig - sitta på ölstugan på kvällarna - prata med vanligt folk som var skitiga och svettiga efter dagens arbete - och nöjda - riktiga människor.

Hästen hade inte heller tyckt om att stå stilla i ett stall - och vänta.

Mycket hellre ville han bära sin lilla flicka genom det öppna landskapet - sol och blåst och regn. Det var livet för en häst.

Hittade hon inte ett gästgiveri - så hörde hon bara efter på en bondgård vid vägen.

Aldrig hade hon fått ett nej - människor var kanske fattiga - men de var vänliga - och bjöd på det som fanns. Dessutom kunde hon betala för sig.

Men på kvällarna fick hon sitta i storstugan och berätta om allt - hon hade sett och upplevt. Då fick t o m barnen vara uppe - och de lyssnade under tystnad - med stora ögonen.

 

Veckorna gick och semestern tog slut. Nu ville hon komma vidare - hitta lyckan.

 

Landsvägen blev bredare och bredare och jämnare och jämnare - den blev t o m stenbelagd - det var ovanligt - "det måste vara en välmående trakt" tänkte hon. En stor skylt visade vägen. "Raka spåret till framgång och lycka."

"Då är jag inte helt galet på det" tänkte hon "men - vi får väl se - vad de har att komma med - nog har jag hört det tidigare."

 

Det var mitt på dagen som hon kom fram till staden - solen sken och speglade sig i stadsmuren som var byggd av rostfritt stål. Där fanns inte en fläck - inga gluggar eller fönster. Den hade den slätaste yta som hon hade sett i sitt liv. Ovanför en stor port stod det skrivet "Välkommen till framtiden."

Porten var välbevakad - men inte av soldater - utan av prydligt klädda vakter i uniform - vita skjortor och namnbricka. Svärden var korta och satt diskreta i ett hölster på sidan.

 

Inte heller här fick hon ta med sig hästen.

Hon lovade att besöka honom varje dag och rida en tur med honom.

"Ja - ja -" tänkte hästen "det blir väl som vanligt".

 

Entréhallen till staden var stor - byggd av marmor - glas och stål. Inte ett dammkorn kunde hon upptäcka.

"Välkommen till vår stad” hörde hon en vänlig kvinnoröst säga "jag heter Marie och är din guide. Är det första gången du besöker våran stad?”

"Ja - det är det” svarade hon.

"Men då skall jag hjälpa dig till rätta - först måste jag veta - om du skall besöka oss - eller om du vill bosätta dig här?”

"Nja” vad skulle hon svara på det? "jag är här för att hitta lyckan - jag vet inte - hur lång tid det tar - vad tror du?"

Hon rynkade på pannan - som att hon skulle tänka efter noga - men - det gjorde hon inte - skulle bara se ut som om hon gjorde det.

"Då tar vi ett vanligt inresevisum på en månad - skulle du vilja stanna längre - så får du söka förlängning - men - det tar du då. Då ber jag dig att följa med mig - så blir det rätt."

Med det gick hon iväg tvärs över hallen och fram till en disk. Där satt en kostymklädd ung herre och också han hade namnbricka på sig.

"Nisse - ekonomisk advisor."

Det är inget att skratta åt - han hette så och han hade läst 6 år på ett välkänt universitet - ekonomi och marknadsföring - så det så.”

"Hej och välkommen” sa han med en vänlig röst "då skall vi öppna ett konto.”

"Nej” svarade flickan - det bara hoppade ur henne " det vet jag inte - om jag vill."

"Jo - det måste fröken göra - om hon vill stanna och besöka vår stad."

"Ursäkta” sa guiden "men det är första gången hon besöker oss."

"Är det det? - men då skall jag förklara - det är enkelt. I vår stad finns det inga pengar - det är alldeles för omodernt och kostsamt. I stället har alla ett eget konto - och man får välja vilken bank som helst - det är fritt. Varje gång - som man skall betala - så tar man bara sin tumme och sätter den på en liten platta - de finns överallt - och så är det klart. Det finns inget säkrare sätt att hantera pengar. Det finns bara en tumme och den sitter fast på dig - inte så lätt att tappa bort - eller hur?" Karlen hade humor - han hade gått på kurs.

"Så länge det finns täckning på kontot - kan du göra - vad du vill - vi lägger oss inte i det. Skulle det ta slut - kan du bara sätta in nya pengar – eller låna - det går det också - jag lämnar med en broschyr - där står allting. Det är gratis. Att öppna ett konto är också gratis - för att det är måndag - annars tar vi 0.9 % - och när du växlar tillbaks kontot till guld - tar vi bara 0.6 % - om det finns någonting kvar att växla in.”

"Men - jag vill inte växla in alla mina pengar.”

"Nej - det behövs inte - då hyr du ett bankfack hos oss - det finns olika storlekar - säkrare plats finns inte i hela världen - och det är inte dyrt."

"OK - då får jag väl sätta in en summa” tänkte hon högt "frågan är bara - hur mycket?"

Inte ville hon slösa bort en massa pengar - men - man lever bara en gång och hon hade gott om det.

Sen matade han in hennes tummavtryck i en liten maskin och sitt eget tummavtryck - sen var det klart.

"Då var det klart” sa han "hoppas - att du gör några riktigt bra affärer."

"Men - jag är inte här för att tjäna pengar - jag vill hitta lyckan."

"Absolut - du har kommit alldeles rätt."

 

Den första affären hon kom till - var en godisaffär. Snacka om godisaffär - hon hade aldrig sett dess like - här fanns allt och det - tio gånger om.

Nu skulle jag kunna berätta - vad som fanns i affären - men då skulle du bara springa din väg för att leta upp en godisaffär - så - det låter jag bli.

Hon köpte en påse med blandade sorter - som hon själv fick plocka ihop - bland hundratals olika - salta - sega - sura - söta - och - nej - jag berättar ingenting.

Det enda hon behövde göra var - att sätta sin tumme på en liten platta - och allt var klart - hur enkelt som helst. Samtidigt kunde hon se - hur mycket hon hade kvar på kontot.

"Toppen” tänkte hon "nu slipper jag gå omkring med en massa guld och vara orolig."

 

Gatorna var stora och breda och stenbelagda. Husen längs gatorna var praktfulla och byggda av granit. På bottenvåningarna låg det bank efter bank också de i glas och stål.

Alla erbjöd de olika tjänster - gratis - eller nästan gratis. Det viktigaste var procenten - de fanns överallt. 0.9 % - 2.7 % - 6.8 %.

Inte begrep hon sig på det - men - det kommer.

 

Först skulle hon till stadens torg - det var alltid bästa platsen i en ny stad - och en gammal vana.

Torget var stort - och runt torget fanns det åter en massa banker och fina restauranger.

Men - mitt på torget var det liv - en massa stånd - små matställen och kaféer. Nu kände hon sig hemma igen. Efter ett glas kaffe och en stund i solen - gick hon runt bland stånden - nyfiken som hon var. "1/2 timmes gratis rådgivning” stod det på en skylt. "Gratis låter alltid bra” tänkte flickan och gick dit.

 

"Välkommen - välkommen” sa en äldre herre och tittade upp från sin tidning. "Skulle du vilja ha lite råd? - Det kostar inget - första gången - och jag kan ta mig tid."

"Jo - det skulle jag kanske” svarade hon lite tveksamt "jag har precis kommit till stan och jag vill hitta lyckan. Vet du - om den finns här - och i så fall - var den finns?" Då tittade gubben henne djupt i ögonen. ”Bara det - att du har hittat mig - skulle man kunna kalla för lycka - där hade du tur i alla fall. Visst finns lyckan - det har jag varit med om och hjälpt folk med många gånger. Det är ju därför - jag finns här. Men - var du kan hitta den - det måste vi titta på närmare. Var god och ta plats - så skall vi nog kunna hitta lyckan för dig."

 

Flickan satte sig mitt emot honom i en skön skinnfåtölj och väntade. "Då sätter vi igång. Först får jag låna din tumme - så får vi se." Han tog hennes tumme och satte den på den lilla plattan.

"Det var inte mycket att komma med - lite fickpengar - skulle jag säga." Det märktes - att han var besviken. "Nog finns det mera - men – det har jag låst in på ett bankfack - jag har gott om guld"

"Ah" sa gubben - och blev med en gång på bättre humör "inga låsta tillgångar här - så bra."

"Jo” - sa flickan "de är inlåsta." "Ja - ja - ja - du gjorde alldeles rätt" bemötte han henne "tänk inte på det mera. Då kan du hitta lyckan - ju mera pengar man kan satsa - desto större kan lyckan bli."

"Men - jag har ju redan pengar - och vill jag - så kan jag tjäna mera - det är inte svårt" protesterade hon lätt.

"Pengar kan man aldrig ha för lite av - titta på mig - jag har en ung och vacker fru - men hon kostar - massor - tror du - hon skulle leva med mig - om jag var fattig? - Aldrig."

" Pengar är till för att växa - ju snabbare - desto bättre - då blir du lycklig - tänk på allt du kan köpa - äta på restaurang - köpa hus vid havet - det måste man bara ha. Jag har ett hus vid havet - och äger åtta kajplatser - och har några andelar i en korvkiosk - det ger en bra utdelning. Jag är lycklig - visst - man kan alltid bli ännu lyckligare - visst. Vi kan väl ta det steg för steg. Det enklaste sättet att bli lycklig är att köpa skraplotter. Det kan vilken idiot som helst."

Han öppnade en låda i skrivbordet och tog fram en liten pappersbit. "Titta här - det är så de ser ut - och om du skrapar här - så kommer det fram en siffra - sen kan jag titta efter med en gång - om du har vunnit."

 

Det kostade nästan ingenting - tänkte flickan - det kunde ju vara kul ”ok" sa hon "jag kan prova en gång" och satte tummen på plattan. "Då skall du skrapa här" förklarade han ivrigt. Hon gjorde det - det kom fram en siffra - och han plockade fram en stor lista. "Grattis" nästan skrek han ”du har vunnit - helt fantastiskt." Nog blev hon paff - det skulle du säkert också ha blivit.

"Och vad har jag vunnit?” ville hon veta. "En hel årsförbrukning av skokräm - svart - det var inte illa” svarade han. "Vad skall jag med det till?" undrade hon "jag har inga svarta skor."

"Men då köper jag lotten av dig - och du får en ny - skall vi säga det?" "Javisst" vad skulle hon annars säga?

 

Denna gång vann hon inget.

"Det var ju det jag sa - lotter är bara till för idioter och fattiga - vi lämnar det." Så stoppade han undan pappren igen. "Kan inte fattiga hitta lyckan?" Nu blev hon riktig förvånad. Visst hade hon träffat på enkelt folk - som var lyckliga - som visserligen var fattiga - men - som inte behövde köpa en massa saker - för att vara någon - de var sig själva - och det räckte.

"Självklart kan de ha tur - visst - det händer. Men det händer mycket sällan. Det är en på 36 miljoner - som vinner. Vi har noga koll på det. Du kan satsa på hästar eller hundar eller tuppar - också - det går att satsa pengar på allt - och visst finns det folk som vinner - men de är få -

nej - nej - nej - det är ingenting för dig - du har ju resurser."

 

Nu var hon ute och reste igen - kände sig lite dum - hängde inte med alls.

"Jag skall ta det enkelt" fortsatte han "jag har ett veckoerbjudande - men - det är bara tre dagar kvar. Du köper några hundratusen blyertspennor - dem kan du få billigt - och med lite tur - så kan du sälja de igen nästa vecka - för det dubbla - det kallar jag för lycka." "Men - vad skall jag med så många pennor till - jag har ju inte ens plats att lägga de någonstans?"

"Men - det behöver du inte" han hade det inte lätt - skall du veta "de finns inte i verkligheten - bara på papper - det är bara på låtsas. Huvudsaken är - att det finns någon - som köper dem sen av dig - det gäller att vara - näst sist - som vi brukaR säga. Det är det enda - som du behöver komma ihåg - att vara - näst sist. Allt annat tar jag hand om - det är nog säkrast."

"Se dig omkring - titta på alla fina byggnader - banker och investeringsbolag" och så pekade han med hela handen. "Där sitter det en massa experter - klokt folk - som har läst i många år - och de kostar - tittar själv."

 

Visst var det flotta byggnader - de måste ha kostat multo med pengar. "Men" och nu viskade han till henne "de vet inte en skit i alla fall - de bara gissar. Jag har en rådgivare - som slår dem alla - ingen kommer ens i närheten - jag har noga koll på det. Det är min hund - tala inte om det för någon - det måste du lova - men han är bäst av alla - det är ingen som slår honom. Inte ens min grannes ko - där hon skiter - där investerar han - inte ens hon är bättre."

 

Nu var hon inte med längre alls. En ko som skiter och en hund - och de är bättre än bankernas experter på att ta hand om hennes pengar - är de fullständigt galna här i stan? Men - hon var ju en snäll flicka - som bara trodde gott om folk. "Jag har ju pengar - så det räcker - och behöver jag mera - så kan jag väl alltid jobba." ”Herrejesus i himmelen" utbrast han ”det finns väl ingen som jobbar längre. Du vill väl hitta lyckan - eller hur. Du skall bo flott - och så skall du shoppa - och umgås med dina väninnor - äta gott - resa lite - ja - göra det du känner för - bejaka dig själv. Sen tar du dig en karl - som också har gott om pengar - och så lever ni lyckliga i resten av ert liv. Det är bara att sätta upp en lista - typ - riktig man sökes - du skall vara snäll - ärlig och generös - och så skall du tycka om långa skogspromenader.”

 

 "Finns det skog här i närheten?" undrade hon. "Nej - så klart inte - det är bara ett uttryck för - att han skall följa dig på livets väg - göra så som du tycker - så att du blir lycklig - det var väl det du ville - hitta lyckan - och inte ett jobb?"

 

Det lyste av förtvivlan om honom - jobba - det gjorde man för 100 år sedan - men inte nu längre. Det fanns miljoner av människor - långt borta - i främmande länder - som jobbade. Så slapp man ha dem som slavar - med en massa bekymmer. Det var mycket enklare och billigare att frakta varor - än att frakta slavar. Dessutom slapp man vakta dem - för alltid skulle de rymma - och sjuka blev de - och så förstörda man miljön. Nu slapp man allt detta. Att de inte hade rent dricksvatten längre - var väl deras problem. Är de så dumma så.

 

"Jag tror - jag måste tänka på saken - det var lite för mycket för mig - på en gång."

"Javisst - det var klokt sagt av dig - ta en paus - i lugn och ro - och bestäm dig. Vill du hitta lyckan sen - så är du välkommen till mig - nog kan jag hjälpa dig" - sen skakade de hand.

 

Flickan med det blonda håret reste sig och gick sakta därifrån. Det var en märklig stad - hon hade hamnat i. Men istället för att ta en paus - för att tänka efter - promenerade hon sakta tillbaka till stadsporten. Hon var egentligen inte medveten om detta - utan bara gjorde det. Men när hon hade kommit fram - var allting självklart. Hon växlade tillbaks det som fanns kvar - och nu gick det undan - och nästan halvsprang till stallet för att träffa sin häst igen.

Hon red ifrån staden - utan att se tillbaka.

 

Som du säkert kan gissa - så var det inte alltid så lätt att rida åt det hållet - där solen går upp. Ibland brydde sig inte landsvägen om - åt vilket håll hon ville - utan svängde lite hit och dit. Kom hon till en sjö - så kunde hon rida runt - var det en större sjö - fanns det alltid en färja.

Men var det en riktig stor en - då vägrade t o m hästen fortsätta. Då fick hon hyra in sig på en båt.

Denna gång tog det över en vecka - för att komma över på andra sidan.

Flickan med det blonda håret älskade att segla över stora hav. Att rida igenom landskapet - tog tid - förändringar kom sakta - märktes knappast.

Men att segla över till ett annat land medförde stora förändringar. Allt var annorlunda –människorna - språket - husen och maten - allt. Hon tyckte - att det var så spännande och längtade efter att få komma fram.

Hästen längtade också efter att få komma fram - men av helt andra anledningar. Vill du veta varför - då får du fråga honom.

 

Fördelen med att vara på en båt var - att man inte bara kunde hoppa av - och gå sin väg - göra små ärenden eller träffa några vänner.

Alla befann sig på samma plats och lärde känna varandra - tid fanns ju - hur mycket som helst.

Flickan tyckte om att sitta på däck i solen - med god mat och skattefritt. Folk kunde berätta de mest märkliga saker - hur spännande som helst och alla var trevliga och på gott humör.

Och folk lyssnade på hennes berättelser - och skrattade gott. Självklart talade hon om för dem - att hon letade efter lyckan. Många hade idéer och förslag - och alla var de olika. En äldre kvinna berättade - att det skulle finnas en stad i landet de skulle komma till - som kunde vara intressant för henne - hon hade inte själv varit där - bara hört talas om den.

 

En av sjömännen - som jobbade på båten och absolut inte fick prata med passagerarna - berättade - att - en skeppskocks farbrors granne hade varit i en stad - som låg mitt ute i öken - och skulle man bli lycklig - så var det där. Flickan var mycket tacksamt för alla tips - och lovade - att göra sitt bästa - för att hitta lyckan.

 

Staden var inte rund – som städer brukar vara - men den hade också en hög stadsmur med många portar - som ledde in till staden. Men här fanns inte en enda vakt eller soldat - inga män med vapen - inte kvinnor med vapen heller.

Stadsmuren var både hög och mycket bred - och på insidan av stadsmuren fanns det stora - breda trappor - som ledde upp till krönet. Inga soldater här heller - tvärtom - det var här allt folk fanns - det var nästan som på en lördag på gågatan hemma hos dig.

Här uppe på krönet fanns det kaféer och matställen - affärer och hantverkare.

Dessutom var allting mycket vackert. Överallt fanns det blomsterarrangemang och palmer. Allt var fräscht målat i pastellfärger.

Flickan var stum av förvåning - att gå på krönet i solskenet - med en lätt bris - och allt det vackra omkring sig. Vilket välbehag - vilket lugn. Det måste vara den vackraste staden - som hon hade kommit till.

 

Här fanns det ingen stress - ingen sprang förbi henne - eller knuffade till henne. Männen gick visst med bestämda steg - men ingen kom i vägen för henne - de gick åt sidan helt enkelt - och släppte vägen fri för henne. Att hitta ett kafé var enkelt - det fanns det gott om - och överallt satt det folk - mest kvinnor - tyckte hon. När hon hade satt sig i en skön fåtölj - där fanns ingen hård stol - kom servitören och rekommenderade färskt pressat fruktjuice - gjord av frukter - som hon inte kände till. Det lät spännande och hon beställde något lätt att äta och så försvann han igen.

Nu kunde hon titta på folket - i lugn och ro - som hon brukade. Mest var det kvinnor som promenerade förbi - och barn - som lekte obekymrat - överallt - utan att vara störiga.

Allting kändes behagligt - och avslappnat.

 

Hon fick sin beställning och juicen var kall och gudomligt god - det fanns is i och en liten pinne med en flagga på. Samtliga gäster på kaféet var kvinnor - inte en endaste man - de var väl på sina jobb - eller utanför stan på fälten. Synd - tyckte hon - men - de skulle väl dyka upp lite senare - framåt kvällen. Och - det fanns några - och fler blev de.

 

Först la hon inte märke till dem - hon var van vid - att folk tittade på henne - hon såg annorlunda ut - inte så - som folk i allmänhet. Dessutom var hon lång och smal och hade det vackraste håret i hela världen. Visst väckte hon uppmärksamhet.

När hon var klar med fikat - hade det samlats ett antal karlar en bra bit ifrån henne. De stod där var och en för sig och betraktade henne med stora ögonen - ja - du vet - det - du också gärna vill uppleva - men det händer alldeles för sällan.

Ingen tog kontakt med henne - eller närmade sig ens henne och det var egentligen ovanligt. De bara stod där och glodde. Nu hade det blivit rätt många - men de bara stod där som en flock kor och stirrade på henne. Hon tyckte inte längre - att det var behagligt och kvinnorna runt omkring henne märkte det med - tittade på henne och sen på männen med växande irritation.

"Vad är nu detta?" hördes gäll röst "vad står ni här för och blockerar vägen? - Ni står i vägen - hör ni dåligt? - Försvinn - sätt fart och rör på påkarna era dumma jävlar."

Männen började se sig omkring - blev oroliga - och vissa t o m rädda. "Ja - ja - ja - schas på er - move your asses" och det gjorde de. På två röda sekunder hade männen gett sig iväg och fram kom det tre äldre tanter i 40-års åldern. "Är det du som ställer till med det hela?" sa den ena kvinnan till flickan. "Jag ställer väl inte till med någonting - jag bara sitter här" svarade hon.

"Jo - jo - jo - det vet vi väl - flicka lilla" och så satte de sig ner vid hennes bord. "Att bli upprörd tar på krafter - nu behöver vi en paus" sa den andra.

 

Kyparen var redan framme - tog snabbt emot beställningen - och försvann men inte utan att kasta en snabb blick på henne. "Såg du?" sa den tredje ”Såg du - hur han glodde på dig?”

"Det är något fel på programvaran - tror jag." " Ja - det måste de titta på - så kan vi väl inte ha det." "Det är ju respektlöst - och diskriminerande." ”Javisst - om - så får han titta på oss alla - det är helt ok" och så tittade de på varandra och skrattade högt. "Du måste sätta på dig den lilla knappen som du fick annars får du det jobbigt." "Och inte bara du - vi med."

"Men - jag har inte fått någon knapp - det känner jag inte till" svarade flickan.

"Då har vi förklaringen." "Vi skall hjälpa dig med det - var inte orolig"

"Jag är inte orolig."

"Nej - men vi är det" och så skrattade de igen - alla tre.

"Det är ingen fara - vi skrattar inte åt dig - tro inte det - men det är roligt."

"Jag förstår ingenting" sa flickan lite uppgivet "jag förstår inte ens - varför ni skrattar."

"Då skall vi förklara det hela för dig - det är inget märkvärdigt."

"Tvärtom - det är hemskt kul" och så skrattade de igen.

 

"Det är nu många många år sedan - vi kallar den för den mörka tiden - då männen styrde staden. Som du kan tänka dig - så var det ett helvete. Det var krig och elände - och fattigdom - och aldrig gjorde de som de skulle."

”Visst försökte vi - hittade på alla möjliga sätt - men de lyssnade ju aldrig."

”Min mormor berättade för mig - att det fanns ett sätt - som fungerade ibland" och så blinkade hon med ögonen till de andra två och så skrattade de igen.

"En dag upptäckte kvinnorna - att de var flera än männen. Det var ju alltid de unga männen som gick ut i kriget och dog."

"Vilket slöseri."

"Och då tog kvinnorna över makten i stadsrådet - kastade ut männen helt enkelt."

"Det första de gjorde var - att avskaffa krigen och i stället fick alla unga män göra samhällstjänst."

"Det har vi fortfarande - de bor här under oss i stadsmuren och får lära sig - hur man tar hand om en kvinna."

"På rätt sätt."

"Ja - det sa jag ju - skall du eller jag berätta?"

"Ursäkta."

"Alla vetenskapsmän - som bara sysslade med att hitta på nya vapen - fick nu i uppdrag - att hitta på ett fungerande sätt - att få ordning på mannen."

"Det tog sin tid - men det gick" och så tog hon fram en liten rosa pryl med en stor knapp på. Det gjorde också de andra två.

"Alla kvinnor har sin egen dosa - och med den kan vi ställa in - hur vi vill ha karlen - den egna karlen - och bara den. I början kunde man inte det - då kunde man styra vilken karl som helst - det var inte bra - det blev galet - men nu kan vi det."

"Det är bara en sak - som man måste tänka på."

"Fräscha batterier" svarade de andra två i kör och så skrattade de.

"Männen har en inbyggd mottagare - som sen håller koll på deras vimsiga hjärnor - vi håller koll på deras vimsiga hjärnor - hur enkelt som helst.”

"Det är därför - vi måste fixa en sändare till dig - det är bara ett måste - annars blir karlarna förvirrade - som du märkte - och sen får vi väl visa dig runt."

"Men - om ni inte ha några soldater - alls - kommer det då inte en general eller president som tar ta över staden? - Det är ju hur enkelt som helst."

"Oh - det var länge sedan - jag var nog inte född då - då kom det sjörövare - som skulle ta över staden. De var inte många - men de var vilda - kan du tro. Men - de hade inte en chans - vi bara ställde in dosan på försvar och så skickade vi några gamlingar - som sprängde deras skepp - sen fick de välja - antingen offentlig hängning - eller en mottagare."

"Det måste ha varit några riktigt häftiga karlar."

"Ja - tänk dig - en muskulös och brunbränd sjörövare."

"Hetsa nu inte upp er – flickor."

"Varför inte - det är bra för hälsan" och så skrattade de igen.

"Sen hade vi en kung - som kom hit med sin armé- och de var många - och tungt beväpnade. De kunde vi inte möta i ett krig - vi sprängde hans slott istället - och några bomber på torget - varannan dag. Då blev de riktig rädda i staden - och alla kvinnor kom hit och tog hem sina söner och män. Efter det har det aldrig hänt mera."

 

Först gick de iväg till stadshuset - för att skriva in henne. Varje kvinnlig besökare fick ha ett visum - och det för en månad - och inte en dag längre - då skulle ju alla kvinnor i hela världen komma till stan och männen skulle ta slut på 10 minuter. Givetvis kostade det pengar - det gör det alltid. Men ville hon ha tillgång till stadens ungkarlar - så kostade det extra - det var inte billigt. Männen medförde ju också kostnader för staden - eller hur? - De fick gratis mat och husrum och fickpengar. I visumet ingick det gratis entré till dansen - varje kväll.

 

Flickan med det långa blonda håret köpte ett visum på en månad - så klart - det skulle du också ha gjort. Varje kväll och natt festade hon och älskade mycket - ibland med flera karlar. På dagarna sov hon - för det behövdes. Senare på eftermiddagarna gick hon en promenad på stadsmuren - tog en fika i solen tillsammans med andra kvinnor och diskuterade sina äventyr med dem. Det blev mycket skratt - och hon mådde som en prinsessa.

Efter två veckor var det inte lika spännande längre - den tredje veckan blev det t o m lite tråkigt – prova själv - så får du se.

Den fjärde veckan fick hon nog - det räckte för henne. Hon hade älskat så mycket på bara några veckor - som hon aldrig hade älskat tidigare. Nu ville hon ge sig av igen - här skulle hon inte hitta lyckan - istället längtade hon efter sin häst och landsvägen.

 

De sista två dagar lät hon bli att älska - för annars skulle hon inte ha kunnat rida hästen.

Hon tog farväl av sina nyvunna vänner och red ut ur staden med glädje i hjärtat och stor förväntan.

 

Folket i trakten undvek den lilla sjön och skogen som växte runt omkring den. Vid sjön stod det ett litet hus - byggt av trä - och där bodde det en gammal - gammal kvinna alldeles ensam tillsamman med sina 38 getter och en hund. Det hade hon gjort så länge man kunde minnas.

Folket trodde att getterna var förtrollade människor - som hade kommit för nära hennes hus och att hunden säkerligen åt små barn till frukost.

Hon var en häxa - så klart. Fick någon tandvärk - blev det en dålig skörd eller förlorade man i tärningsspelet - så var det hennes fel. Kom man i bråk med sin granne så önskade man inte honom i helvetet - utan att häxan skulle förvandla honom till get.

Så folket i trakten var hemskt nöjda med - att kvinnan fanns - för då hade man någon att skylla på - bara man slapp träffa henne.

 

Det visste givetvis inte flickan med det långa blonda håret. När hon kom fram till sjön och såg ljuset från en öppen eld - red hon raka vägen dit.

Här fanns det folk där hon kunde övernatta hos och få en bit mat. Dessutom var det alltid bra med lite sällskap. Häxan blev glad över att få besök - det hände ju mycket sällan.

Men först fick hunden nosa på flickan och hästen. När han var nöjd satte de sig vid elden - kvinnan plockade fram ost och bröd och nu fick flickan berätta om sina äventyr ute i den stora världen. Häxan lyssnade noga - hon älskade att höra hur folk bar sig åt och hur det såg ut ute i världen. Sen sov de gott resten av natten - medan hunden höll vakt.

Efter frukosten sa häxan "Nog skulle jag vilja att du stannade lite längre här hos mig - men du söker efter lyckan - efter kärleken - den kan du inte hitta här hos mig. Jag har mina getter och min hund - det räcker för mig - men inte för dig. Jag har hört talas om en stad - som skall ligga mitt ute i öknen - var nu den ligger - men där skall du kunna hitta lyckan."

Flickan tackade för tipset och red sin väg. Hunden följde med en bit - men vände sen och sprang tillbaka.

 

Det gick inte att undvika dem. Först dök de upp lite då och då - och lite här och där - men sen allt oftare. De låg på kaféer, hos frisören och t o m hos tandläkaren.Pappret var så blankt - att en vattendroppe inte kunde tränga igenom - hur mycket den än försökte - utan bara gled omkring på utsidan.

På första sidan stod det - PARADISET -

på andra sidan stod det - inte 38 -

på tredje sidan stod det - inte 89 -

på fjärde sidan stod det - utan 100 % - med garanti -

på femte sidan stod det - det spelar ingen roll - vilken dröm du har -

på sjätte sidan stod det - vi uppfyller den -

på sjunde sidan stod det - det var en gång en ung man - som ville krypa in i ett hål i marken - djupare och djupare - tills han kom till jordens mitt - där öppnade sig en värld med enbart kvinnor - de vackraste du kan tänka dig - men där fanns också en sjuhövdad drake - som vaktade dem - givetvis slog han ihjäl draken och levde sen som ensam karl tillsammans med alla de vackra kvinnorna - och kvinnorna älskade honom - och älskade med honom -

på åttonde sidan stod - vi kunde inte uppfylla hans dröm -

på nionde sidan stod - han fick stanna i paradiset i tre månader – gratis inklusive allt - för där är allting - inklusive allt -

på tionde sidan stod det - sen uppfyllde vi hans dröm -

på elfte sidan stod det - det är det vi menar med -

på tolfte sidan stod det - 100 % - med garanti -

 

Nu blev du nyfiken - eller hur? - Det blev jag också - och flickan med det långa blonda håret.

Skulle det verkligen finnas en plats på jorden - där man kunde uppfylla sina innersta drömmar - självaste lyckan? Skulle hon efter flera års vandring på jorden äntligen få uppleva den? 

 

Har man sagt A - måste man också säga B - måste inte alls - det kan ju vara besvärligt – t o m jobbigt - det finns de - som får ångest av det - ju - det har blivit inne - men inte hos flickan med det långa blonda håret. Hon behövde inte fråga efter vägen - hon behövde bara följa efter alla andra - för alla gick åt samma håll. Vägen ledde in i en dalgång med höga berg på båda sidor - och då menar jag höga - trädlösa berg - riktigt höga berg.

 

Efter en timme såg hon den - det gick bara inte att undvika. Skylten satt högt uppe på berget och bokstäverna var minst 10 meter höga -

PARADISET

På natten var det 38 strålkastare som lyste på skylten - ifall det är något viktigt för dig.

 

Berget med jätteskylten satte stopp för vägen - det gick inte att komma längre. Hon lämnade in sin häst och följde efter alla andra - ja - vad skulle hon annars göra? - och kom in i en stor entréhall - med många servicediskar. Bakom varje disk satt en vitklädd tjänsteman och tog emot besökarna. Hon hitta lätt en ledig disk och gick dit.

 

"Välkommen till paradiset" sa kvinnan med en vänlig röst. "Har du besökt oss tidigare - eller är det första gången?"

"Jag har aldrig varit här tidigare - och jag vill uppleva lyckan" svarade flickan och tänkte - att det är lika bra att vara rak på sak.

"Självklart vill du uppleva lyckan - det är ju därför alla kommer hit - och vi har över 1 miljon besökare varje år. Då räknar vi bara de som besöker oss - inte de som stannar kvar i paradiset resten av livet. Självklart skall du uppleva lyckan. Det är det enklaste. Men - vet du - vilken lycka du vill uppleva?"

Nu blev flickan med det långa håret ställd - "Vaddå - vilken lycka - finns det olika?"

”Ja - det kan jag nog påstå" svarade kvinnan och tog fram en katalog lika stor och tjock som en telefonkatalog.

"Titta här - här har du en innehållsförteckning - vi tar någonting - sport - t.ex. skulle du vilja vinna guldmedaljen i höjdhopp - eller bli världsmästare i fotboll genom att göra det avgörande målet - eller slå världsrekordet i fridykning - ja - det finns tusen saker till - det är bara att välja.”

 

Nu blev flickan stum. Hon hade aldrig tänkt så noga på alla möjligheter - att uppleva lyckan - det enda hon visste och var säker på - var - att uppleva kärleken - hon hade varit iväg nu i över två år för att hitta den.

"Hur är det med kärlek?" frågade hon.

"Nå - då slår vi upp - kärlek - och så ser vi - att det finns 78 sidor med olika kärleksupplevelser. Vill du älska med världens snyggaste man? -Javisst - inga problem - eller två - eller många - samtidigt. Du kan också älska med kvinnor." "Nej - det vill jag inte” sa hon snabbt.

"Varför inte prova - det är inte dumt alls - skall du veta - jag har gjort det själv - inte dumt alls. Du kan älska på en öde sandstrand med palmer - hur ofta du vill - det bestämmer du själv - eller i en grotta bakom ett vattenfall - ju - det finns. Gillar du mat? - Vi har all världens mat - maträtter - som du inte vet - finns - och du får äta hur mycket du vill och när du vill - dygnet runt. Vi har många besökare som bara kommer hit för att äta. Eller för att dricka. Vi får ofta besökare från ett speciellt land - som kommer hit för att dricka så fort som möjligt och för att bli så fulla som möjligt - inte för att jag begriper mig på det - när det finns så mycket annat - men det är så - de vill ha det. Och alltig ingår i priset - det finns inga pengar i paradiset.”

 

Flickan blev mer och mer förvirrad - så mycket - och allt på en gång - hur skulle hon hinna med allting?

 

"Jag tror - att en vecka i paradiset är nog för kort - jag föreslår att du köper dig en månad - så att du hinner pröva på lite av varje - sen vet du säkert vad du vill. Det finns ju mycket mera än så - vi har 24 sidor med skräckupplevelser - 167 sidor med krig. Du kan döda hur många som helst - på alla sätt - t o m bli dödad själv - om du vågar. Sen har vi äventyr - vill du vara sjörövare på ett segelfartyg - eller dyka efter skatter - eller flyga till månen - eller ännu längre bort?"

 

Nu ville hon inte höra mer - det blev - too much.

"Jag tar en månad" sa hon.

Det var inte billigt - men det gjorde ingenting - vad är pengar när man kan uppleva lyckan - och så fick man garanti. Kvinnan bakom disken satte fast ett armband på henne och förklarade - att hon inte skulle ta av det. Bara den som hade ett armband fick vara i paradiset. Efter en månad skulle hon höra ett pipande ljud - då fick hon lämna paradiset igen eller lösa ett nytt - och det gick inte att fuska - visst - det fanns alltid någon som försökte - men de kastades ut och som straff fick de inte komma tillbaka på ett helt år.

Boken behövde hon inte ta med sig - de fanns överallt i paradiset.

Sen önskade kvinnan henne lycka till.

 

Kvinnan med det långa blonda håret gick med raska steg mot ingången och igenom en port. Men - då började det yla - högt - och en säkerhetsvakt kom fram till henne.

"Och hur står det till här?" undrade han "Har du några vapen med dig - knivar - saxar - bomber och granater?"

"Nej - verkligen inte" svarade hon upprört.

"Ja - det ordnar sig säkert" och så for han med en konstig pryl över hennes kropp. "Det är halsbandet" sa han "ingen fara - du kan fortsätta" och så försvann han.

Fortfarande upprörd gick hon vidare och kom till en rulltrappa som hon ställde sig på - ja - vad skulle hon göra annars?

Där rulltrappan tog slut - hittade hon små vagnar som satt på räls - och folket hoppade bara på dem. Sen åkte de iväg.

Då fick hon väl göra detsamma. Resan tog bara en halvtimme - sen stannade vagnen mjukt och hon hoppade av. Igen gick hon igenom en stor hall och ut i det fria.

Där låg det en stad - som var stor - ja - den var enorm - aldrig hade hon sett en större stad - och det mitt ute i öknen. Ner för en bred trappa låg det ett stort torg och därifrån ledde det gator - spikraka och så långt hon kunde se - som solstrålar.

Men inget kafé eller restaurang - inte ens en korvkiosk - inga banker eller affärer - en märklig stad.

Som tur var - fanns det turistguider på torget - också de vitklädda.

"Välkommen till paradiset" och så slog hon upp boken - samma bok som fanns vid ingången.

"Här - på denna karta - kan du se - hur staden är indelad i olika stadsdelar - och varje stadsdel har sitt eget tema. Vad skulle du vilja uppleva?"

"Ja - det måste bli kärleken - tror jag" svarade flickan lite osäker.

"Javisst skall du det - titta här - hela det kvarteret handlar om kärlek - romantisk kärlek - eller vild kärlek - det är bara att välja. Då tar du allé nr 3 - ställ dig bara på rullbandet och åk dit. Hela staden består enbart av biografer - ingenting annat - behövs ju inte. Sen väljer du bara ut en film - som passar dig och hoppar in i den - precis vilken person du vill - sen får du uppleva allt det som finns i filmen. Och när du inte vill längre - eller när filmen är slut - då hoppar du bara ut igen - och så går du till en annan biograf - eller tar samma film en gång till. Blir du hungrig - hittar du matfilmer i det kvarteret - bara hoppar in i en film och ät av all den underbara maten - tills du är mätt. Allt är gratis - kostar inget extra. Blir du trött av alla upplevelser - väljer du bara - var du vill sova - under bar himmel i en hängmatta - eller i en igloo på nordpolen - det är bara att välja film. Här har jag en karta över hela staden - som du får - så hittar du lätt."

 

Nog hade hon varit med om mycket på sin resa - sett märkliga ting - men detta var det konstigaste av alla. Men - det fungerade - försiktig som hon var - åkte hon först till matkvarteret - valde ut en film med världens största smörgåsbord och hoppade in i den.

Visst fungerade det - vilken upplevelse.

Nu blev hon lite djärvare - och valde en film - där en segelbåt gled över ett turkosblå hav - solen värmde och delfiner simmade bredvid båten - och hon njöt.

Hon kom snabbt underfund med att filmer var olika långa - hon kunde hoppa fallskärm och det tog bara 10 minuter - eller hon kunde vara med i en serie om en liten by med tre hus - en kyrka och en pub - som hade pågått i 14 år - så länge det fanns tillräckligt med folk - som ville vara med - så länge behöll man den - annars bytte man ut filmen med en annan. Varje vecka kom det till nya filmer - oftast under stor spektakel.

Efter några timmar blev hon modigare och vågade hoppa in i romantiska kärleksfilmer - som sen blev vildare och vildare - du skulle ha gjort på samma sätt - försök inte.

I kvarteret med de vilda kärleksfilmerna stannade hon i över två veckor - aldrig trodde hon - att hon kunde uppleva sådant - att det fanns hos henne. Men det gjorde det. Visst rodnade hon - några gånger - visst - men det gick snabbt över - sen fanns det bara lusten kvar. Vilken lycka.

 

Men har du älskat i två veckor - 17 gånger varje dag - händer det - att du får nog - känner mättnad.

 

Då prövade hon på att köra racerbil i 380 - matade hajar utan bur och prövade på att vara med i ett krig - mot gröna rymdvarelser - och hon sköt de i mängder. Att själv bli skjuten - vågade hon inte - men det fanns de som gjorde det. De tyckte - att det var det häftigaste man kunde uppleva. Men det gjorde inte hon.

 

Månaden försvann - som om det skulle ha varit en dag. Inte ville hon lämna paradiset - hon hade ju knappt börjat - det fanns ju miljoner saker till att uppleva. Nu förstod hon - varför det fanns så många i staden som hade valt att stanna här resten av sina liv.

Tänk – om du skulle vara rullstolsbunden och ändå kunde springa ett maratonlopp - och du t o m vinner. Eller du är gammal och fet och vinner miss universum - du är världens vackraste kvinna.

Kan du tänka dig att stå på en scen och spela för 100 000 åskådare? - Och alla skriker och sjunger med - 129 svimmar.

 

Företaget erbjöd alla föräldrar att teckna ett konto för deras nyfödda barn där de betalade in en liten summa varje månad. När barnet hade blivit 30 år - fick de vistas i paradiset i resten av sitt liv. Men det vanligaste - i alla fall för de som var fattiga - var att köpa lotter - där du kunde vinna en helg i paradiset - eller hela livet - det var högsta vinsten. Som tröstpris kunde du vinna en helårsförbrukning av skosnöre. I paradiset vann du alltid högsta priset - oavsett vad du spelade på.

 

När hon satt på hästen igen - hade det gått ett år och tre månader. Det mesta av hennes besparingar hade gått åt - men det gjorde ingenting - hon ångrade inget. Hon fick uppleva sina innersta drömmar - och tio gånger mera - hon ångrade inget. Men alla filmer tog slut - förr eller senare. Visst fanns det filmer som gick år efter år och många levde i dem - ville ingenting annat - men så ville hon inte tillbringa sitt liv.

Alla nya bilar blir till fjolårsmodeller - alla jeansmodeller försvinner och det kommer nya - och dyrare. Så är det bara.

 

Hon hade inte glömt bort kvinnans ord innan hon gav sig iväg på hennes resa. Rid alltid åt det hållet - där solen går upp på morgonen.

 

Hon red igenom bergsområden och öknar - genom skogar och bördig åkermark. Färdades över floder och hav. Kanske fanns det inte mera att se på - att upptäcka - eller hon bara såg det inte mera.

På en kulle stannade hästen plötsligt.

"Vad nu då - har du inte lust längre?" - sen såg hon sig omkring.

Det var inget märkvärdigt med landskapet - ängar och fält - men likväl så fanns det något bekant över det hela. Sen satte hästen fart igen - men nu ordentligt.

"Vad är det med dig - har du blivit tokig?"

Nu fick hon hålla i sig ordentligt. Det var inte likt honom.

Han stannade inte förrän han kom fram till ett hus som var vit och hade en trädgård fylld av äppelträd.

"Du är ingen dum en - visste det innan jag."

Så klev hon av hästen och gick in genom grinden.

I trädgården - i skuggan av ett äppleträd - sov kvinnan - som var den klokaste i hela världen.

Flickan med det långa blonda håret stod länge och tittade på henne.

 

"Du har tagit god tid på dig - nästan 4 år" sa kvinnan med slutna ögon "skall du inte gå in och sätta på kaffe - jag tror att det finns lite bullar med - du vet var."

Hela eftermiddagen satt de båda ute - och flickan berättade den ena historien efter den andra. Ofta skrattade de både högt och hjärtligt. När det blev lite kyligare - gick de in i huset.

Hennes rum fanns kvar - precis så som hon hade lämnat det.

"Hur har du haft det med lyckan - har du hittat den?" undrade kvinnan "det var ju det du skulle leta efter."

"Jo - nog skulle jag ut och hitta lyckan - och nog har jag letat - men inte har jag hittat den - den finns inte."

"Jodå - visst finns den" svarade kvinnan och skrattade "så lätt kommer du inte undan. I kväll - när solen har gått ner och det är mörkt - kommer jag att visa dig - var lyckan finns."

"Men varför gjorde du inte det för fyra år sedan?” och hennes röst lät upprörd.

"Nej - nej - nej - så enkelt är det inte - allt har sin tid och sin plats - lita på mig.”

 

När de hade ätit kvällsmat - tittade kvinnan ut genom fönstret.

"Jag tror att det blir mörkt nu - vi kan nog ge oss iväg - det är inte långt."

Tillsammans gick de en bit på landsvägen tills de kom fram till en äng med ett stort kastanjeträd. Flickan visste - att det var ätkastanjer - som man skulle steka på spisen.

 

"Vi sätter oss här - under trädet - det blir nog bra" sa kvinnan och båda satte sig med ryggarna mot trädstammen.

"Nu skall vi se - var den är” och så stirrade hon upp mot den svarta himlen - som lystes upp av alla glittrande stjärnorna - och värst var månen.

"Ju - där har vi den - titta" och så visade hon med handen. Flickan följde handen med blicken.

"Ser du stjärnan där - som lyser så starkt?" Flickan nickade.

"Inte den - utan den vid sidan om - till vänster - ser du den?"

Javisst såg hon den.

"Där finns lyckan - det är helt säkert - och bara där."

Flickan satt vid hennes sida - alldeles tyst - länge - och tårarna rann ner för hennes kind.

"Hur skulle jag någonsin kunna komma dit?" sa hon tyst "Jag har vandrat runt hela jorden - det kunde jag - men att komma dit - det kan jag inte."

"Kan du inte" - och kvinnan skrattade högt och knuffade henne i sidan. "Det var det dummaste jag har hört på länge - det är ju hur enkelt som helst - tar bara en halv sekund - en - om det tar tid. Jag vet - jag har varit där - att komma dit är inga problem alls - knepigt blir det - när du kommer fram. När jag kom dit stod det en skylt - enkelriktat - infart förbjudet. Ja - där stod jag och visste inte - vad jag skulle göra - fick inte fortsätta. Det fanns bara en sak jag kunde göra - vända om igen - resa tillbaks till jorden. Se - det tog tid - det var inte så enkelt - träffade på ett svart hål på vägen - och jag bara försvann. Det tog fyra år - innan jag kom tillbaks till jorden igen. Fyra år - en lång tid. Men kan jag åka dit igen - så tvekar jag inte - så gör jag det med glädje."

Kvinnan vände sig mot flickan och torkade bort hennes tårar.

 

"Vet du vad? - Det är lördag idag - och därmed dans på logen nere i byn. Om vi går hem och byter om till något snyggt - fixar till oss lite - och ger oss iväg dit - vad säger du - man vet aldrig när det händer - hur mycket man än vill och tänker på det - så vet man aldrig."

"Javisst gör vi det" svarade flickan – ”var det så enkelt?"

 

 

 

 

 

- Tillbaka -

 
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
     
 

 
  © Ullkonst.se 2005