Startsida

Galleri

Filmklipp

Biografi

Kontakt

Projekt  

     
 

Dom 138 arga loppors sång.

Vandrare, jag är bara en stackars tjuv och stråtrövare och jag vill bara stjäla en enda sekund av ditt dyrbara liv. Visserligen har du miljarder av sekunder men varje sekund är viktig för dig och skall så vara. Men jag vill inte ha en stor sekund av dig, bara en liten. Mera som ett ögonblick, den tiden två hästar springer nos mot nos över mållinjen. Skulle du bli uttråkad, så bara för ett ögonblick eller börja tänka på vad du skulle göra imorgon mellan 09.36-09.41 så ber jag dig så mycket om ursäkt och spring då iväg och glöm bort den lilla sekund du förlorat. Jag vet att det tidigare har funnits sagoberättare som har stulit en sekund av ditt liv och du minns smärtan över detta och du har lovat att aldrig mera skall en sådan slusk stoppa dig på din väg. Men samtidigt så vet du att det finns en saga för dig som är din, ingen annans, för du är unik och inte lik någon annan och du vet att det bara finns en sagoberättare som känner till din saga. Ingen vet vem som är den rätta sagoberättaren, inte förrän han eller hon har berättat sagan för någon. Dom flesta människor träffar aldrig sin och varje sekund dom förlorar gör så ont så ont. Till sist vågar dom inte längre lämna ifrån sig ens en liten del av en sekund medan andra i längtan efter sin saga stannar till vid alla sagoberättare och förtvinar i oändlig smärta. Du måste veta och tro på när jag berättar att jag inte vill dig något illa och att jag känner till riskerna och att jag gråter varje gång jag berättar min saga för fel person. Också jag vill då aldrig mer berätta min saga för någon mera. Men jag är bara en stackars sagoberättare. Vad skulle jag göra annars? Och nu ska jag berätta min saga för dig.

 

Det var en gång ett litet land som låg långt, långt borta. Bortom det stora havet och bortom de stora isklädda bergen. Jag tror inte någon människa har färdats så långt. I det lilla landet bodde det rävar, många rävar. Ja, jag tror det bodde lika många rävar där som det bor människor här. Men det var bara ett litet land. Rävarna levde och sov som rävar brukar. Oftast för sig själva. Dom frös om vintern och svettades om sommaren. Alla hade sina små bekymmer, var dom kunde sova under dagen utan att bli blöta eller om dom skulle ha en eller tre rosetter i pälsen. Rävarna var alltid hungriga och dom kunde äta bretzlar när som helst, var som helst och hur mycket som helst. Jag tror inte du vet vad en bretzel är för något. Men det spelar ingen roll. Ett problem hade alla rävar gemensamt, loppor. Och dom plågades natten och dagen igenom av dem. Det var inga vanliga loppor som du känner till eller har hört talas om. Nä, lopporna i detta lilla land var mycket klokare och kunde tänka ut och hitta på riktigt elaka saker. Så kunde dom, om dom, så ville komma överens om att bita sin stackars räv, alla på en gång. Och så räknade de en till tre och alla bet räven samtidigt. När en loppa biter dig så märker du det knappast men när hundratals loppor biter dig samtidigt så gör det verkligen ont. Så rävar hade det inte lätt och ingenting, verkligen ingenting hjälpte mot loppor. Jo förresten - en sak skulle kunna hjälpa mot loppor men det var det inte riktigt någon som visste hur och ingen kände till någon annan räv där det hade hjälpt, ja det var egentligen bara de gamla som framför en brasa berättade det för sina barnbarn. Dom allra minsta trodde benhårt på detta men ju äldre de blev desto mindre trodde dom på sagan – men glömma bort den helt var det ingen som gjorde – för det var loppornas plågor för stora – och hoppet var det sista som lämnade en riktig räv.

 

Berättelsen var enkel och kort – det skulle finnas en alldeles speciell solros som på något sätt kunde låta lopporna försvinna – ja dom skulle aldrig komma tillbaka till den räv som hade träffat den rätta solrosen. Berättelser om solrosor fanns det många av – var och en hittade på så gott dom kunde för att det skulle bli mer spännande – och att ta i lite kunde ju inte skada. Så fanns det en räv som lät solrosen väx enda upp till månen för att hämta ner en månsalva som bot mot lopporna. En annan lät solrosen växa upp till självaste solen för att hämta flytande solljus – ja det fanns inget slut på fantasier. Nu hör det till saken att solrosor inte alls var ovanliga – eller ens sällsynta i det lilla landet – dom fanns lite här och där som det gör hos oss här hemma – och dom såg likadana ut. Jag minns när jag var ute på en lång resa så träffade jag på ett solrosfält så stort så att jag inte kunde se slutet – jag red timme efter timme igenom ett sådant solrosfält som sträckte sig från horisont till horisont. Tänk om räven skulle se ett sådant solrosfält – ja han skulle säkert bli alldeles galen. Så rävar var vana vid att se de vackra blommorna – visst hände det att de tittade på en solros som var mycket vackrare än andra och önskade sig att detta var den mystiske solrosen – som var bara deras och som befriade dom från alla deras plågor. Men detta fanns ju bara i sagornas värld.

Under många hundra år hade rävarna utvecklat en kultur där solrosen fanns med. En av deras mest kända vaggsånger handlade om solrosen. På många tavlor fanns solrosen avbildad – ja det var mycket vanligt att små rävbarn hade mössor med solrosen avbildad på – med en önskan att barnen skulle slippa lopporna eller att det åtminstone inte skulle bli så många. Så levde rävar och solrosor i det lilla landet långt borta bakom det stora havet och dom istäckta bergen.

 

Det var en ljummen vårdag i det lilla landet, solen hade gått ner och det var redan mörkt och på himmelen skimrade de första stjärnorna. Längs stigen som slingrade sig mellan fälten och ängarna lallade en stor och stilig räv fram – mycket yrvaket för han hade sovit hela dagen i solskenet och inte gjort ett endaste dugg – men hungern hade trampat honom på svansen och nu gällde det att hitta något att äta – helst nu – eller nu. Då och då stannade han upp och satte sig på baken för att klia bort några loppor - och lopporna hade mycket roligt åt detta och skrattade högt – dom visste ju att han inte hade en chans. Visst hände det att en oförsiktig loppa åkte ut ur pälsen men vad vore livet utan sina små risker – och föresten lyckades loppan snabbt hoppa tillbaka i rävens päls igen – ja det fanns till och med loppor – de allra djärvaste som lekte med detta och hoppade av och på sin räv.

 

Våran räv hade exakt 138 loppor i sin päls – och alla kände varandra väl. Just som han kliade sig för sjuttonde gången – smög sig en konstig doft in i hans nos – rävar ska du veta är mycket duktiga på att nosa och kan med lätthet utskilja doften av en kanin eller ett murmeldjur – och det på flera hundra meters håll. Men denna doft var annorlunda – han stannade upp- sög in luften i sin nos, smakade och kände efter – men kunde inte någonsin minnas ha luktat samma doft – kunde det vara en vilsen flyttfågel eller en sällsynt blomma? Ah – han strök av sig tankarna och lufsade vidare – men doften fanns där fortfarande – visserligen mycket svagt men den fanns – men nu blev räven lite nyfiken. Doften kändes angenäm – inte som andra djurs dofter – mera som doften av en blomma – så räven följde doften med sin nos och följde stigen. Doften blev starkare ju längre han gick fram – och efter en stund såg han en låg byggnad timrad av grovt virke – en liten lada helt enkelt – sådana fanns det många av utspridda över fälten. Du måste veta att rävar ser nästan lika bra i mörkret som i dagsljuset. Intill ladan stod en solros – visserligen ingen stor men den höll väl fortfarande på att växa. Doften verkade komma från solrosen – men var helt annorlunda än solrosor brukade dofta. Samtidigt såg han en annan räv liggandes vid solrosens stjälk – som om han vaktade solrosen – aha, tänkte räven – en sån där galning som trodde på sagan om den enda solrosen – tro vad du vill – jag ska inte störa dig eller retas med dig – och så tänkte han på att gå vidare. Men tji – ju längre han stod där och sög in doften av blomman desto underbarare och mer förtrollande blev doften. Han kunde helt enkelt inte göra något annat än att gå närmare. Den andra räven hade iakttagit honom hela tiden – nu vände han sig mot honom och visade sina vassa tänder som lyste vita i mörkret - nåväl kompis, tänkte han – här är jag inte välkommen. Egentligen ville han ju bara gå sin väg – egentligen var han ju hungrig och ville ha mat – men anblicken av solrosen med sina skimrande blad i månljuset och denna helt underbara doft förtrollade honom – sådant hade han aldrig upplevt tidigare. Nu stod han där – att gå sin väg – omöjligt att gå närmare solrosen – upplagt för bråk.  Men han ville komma närmare blomman och såg sig omkring – gick i en cirkel så att han kom fram till ladan från andra sidan – härifrån kunde han varken se eller lukta blomman – så nu gällde det att komma på någonting bra. Det visade sig ligga en stege vid sidan om väggen. Dörren var låst och gick inte att öppna – så räven tog fram stegen ur det höga gräset och satte den mot takkanten – den räckte gott och väl – och så började han snabbt och lätt att klättra upp. Han försökte att snabba på så mycket som möjligt – den andra räven kunde ju dyka upp när som helst – och det betydde bara bråk och elände.

 

Har du sett en hund klättra upp för en stege – kan du tänka dig hur det såg ut – du skulle ha varit med för då hade du säkert skrattat både länge och väl – man är ju ingen katt – som rävarna brukade säga innan dom åt upp dom. Efter mycket besvär och flera misslyckanden – han trillade helt enkelt ner igen om du nu vill veta så noga – så hamnade han uppe på taket – pustade ut och knuffade ut stegen. Den föll ner i gräset igen med ett brak – nu kunde den andra räven inte ställa till med mer bekymmer. Hur han skulle komma ner igen från taket – ja – det tänkte han inte på – ah – det fanns ju måtta även för rävar – istället kröp han fram på mage och pressade sin mage mot taket – och nosen så långt fram som möjligt. När han kom fram till den andra tak kanten och sträckte fram sin nos – så kände han doften igen men bara så mycket starkare – å så underbar. Han hade aldrig varit med om något liknande. Förtrollad som han var stängde han ögonen och bara njöt. Först efter en lång stund bröt han förtrollningen och öppnade sina ögon – nu såg han solrosen som var dränkt med en endaste solstråle. Det han såg var det mest underbara han hade sett i hela sitt liv. Han tittade ner på henne och sög i sig hennes doft och en tår rann nerför hans ansikte – föll och landade mitt i solrosens vidöppna blomma. Hur länge han hade legat där det visste han inte – ville inte heller veta – han kände vare sig hunger eller törst – varken kyla eller hetta. Då och då stängde han bara ögonen och sov lite medan doften av hennes nektar han stal – dag var dag och natt var natt – vem visste skillnaden.

 

Den andra räven visste helt klart att han låg där uppe på taket – först gjorde det inte så mycket – han hade ju varit först vid blomman och dessutom var han ju mycket närmare henne – så han var rätt så säker på sin sak. Blomman var hans tills han till sin stora förskräckelse såg att solrosen hade börjat växa – mycket fort och fortare växte den dag för dag – nu spred sig panik i räven – vad skull han göra? Han sprang fram och tillbaka och runt solrosen i flera dagar. Våran räv låg kvar på taket – men nu på ryggen. Solrosen hade växt förbi tak kanten och lite till – men blomsterhuvudet vände hon aldrig bort från räven som bara låg där och njöt. Räven nere på marken var nu helt desperat – han kunde inte känna hennes doft längre – han kunde inte nå hennes blomsterhuvud – han visste att denna solros inte var den enda – inte för honom i alla fall – och den hade blivit en alldeles vanlig solros igen – smärtan blev för mycket för honom. I sin förtvivlan bet han sig fast i hennes slanka men starka stjälk. Solrosen kände smärtan komma upp i henne tills det nådde hennes hjärta – hon skakade till i hela sin växt men sa inte ett ord - inget skrik – inget rus igenom bladverket – hon ville inte väcka sin räv som sov så lyckligt. Dagen därpå vaknade räven ur sin första djupa sömn sedan år. Han såg upp mot himmelen men såg ingen ros. Han vände på huvudet och hjärtat slutade slå för honom – där på taket med slak hals låg blomsterhuvudet – den glänsande gula färgen i hennes blomsterblad hade bleknat – hennes gröna halskrage hade gulnat och doften var helt borta. Han tog hennes huvud i sina tassar – smekte hennes blomsterblad - och tyst – utan minsta ljud började tårarna att rinna – rakt ner på den döende skönheten. Hon som var hans allt – livet och döden – lyckan och smärtan – och doften som hade smekt hans själ. Räven grät och grät i flera dagar och nätter och till sist somnade han av total utmattning – tårarna hade tagit slut – det fanns inga kvar – han somnade in med henne i sin famn – för första gången rörde dom vid varandra. Den andra räven höll fortfarande fast vid blommans stjälk – han hade inte lyckats med att bita av den – men såren var för djupa – jordens safter nådde inte hennes hjärta. Också han hade somnat in – utmattad av sin rädsla och förtvivlan.

 

138 loppor höll fest denna natt. Visst hade dom känt doften av solrosen – det var det vidrigaste dom hade varit med om – alla hade mått illa av den. Rävens blod smakade inte heller lika gott – dom hade inte haft det lätt den senaste tiden – men nu var doften borta. Natten svepte in dom tre i sin svarta mantel och tiden stannade. Den första solstrålen träffade räven på taket – rakt på nosen – han vaknade och nös två gånger – slog upp ögonen – och där var hon igen så vacker och kraftfull – och så skön. Hans tårar hade gett henne livet igen. Han stängde sina ögon igen och bara nosade – luften darrade av hennes doft. När första solstrålen träffade hennes blomsterprakt – precis i mitten växte det fram en stor solroskärna – vågade solstrålen inte vandra vidare och stannade kvar på samma punkt – kärnan ändrade färg från svart till djup blå – tills den till sist hade mognat färdigt och sprack. Räven öppnade ögonen – det var annars alldeles tyst kring dom – så såg han hur en blodröd droppe sipprade ut ur det spruckna skalet. Solrosen böjde sitt huvud ner över honom och den blodröda droppen rann ner över hennes svarta kärnor – ut på ett gult blomsterblad – lämnade inget spår efter sig – rann ner för bladet och släppte sakta taget. Droppen träffade räven mitt i munnen – trängde in mellan rävens läppar och försvann.

 

138 loppor hade festat hela natten – bitit räven tusentals gånger – av ren lust och glädje. De var trötta och utpumpade. När den röda droppen tog tag i rävens själ – skakade hela hans kropp. Lopporna skrek – det är jordbävning – och hårstråna piskade dom som i en stormvind. Då flydde dom ur rävens päls – hoppade och sprang – allt vad dom orkade i ren panik – över taket och ner i gräset. Efter en liten stund blev allting stilla igen – inte ett ljud hördes. Rävens utmärglade och illa medfarna kropp fick kraft igen. Hans illa sargade päls började glänsa och blev så mjuk – så mjuk. Lopporna samlade sig – sjutton stycken hade stukat sina ben och åtta hade slagit mot något hårt när de landade i gräset – annars hade dom klarat sig rätt bra. Loppor är sega varelser måste du veta. Man hjälpte de skadade och sprang iväg till räven som låg vid foten av solrosen – bara under stor protest fick dom komma in i pälsen – detta var bara tillfälligt – vid nästa tillfälle skulle dom åka ut igen. Ja ja ja – sa dom – hundra loppor mer eller mindre – vad spelar det för roll?

 

Räven på taket vaknade till igen – såg på sin blomma och sen ner på räven på marken. Räven låg där som förstenad och med slutna ögon – livlös. Rädslan av att förlora blomman hade förstenat hans hjärta. Han höll hennes stjälk mellan sina vassa tänder och kunde inte släppa taget – också om han så ville – hans hjärta hade förvandlats till sten. Räven vädjade till solrosen – han tyckte synd om honom – med sina ögon. Solrosen nickade lätt med sitt huvud – tittade ner på räven och skickade ner sin doft ner till honom. Det tog en lång stund innan han öppnade sina ögon – och så släppte han sitt grepp om solrosen – ställde sig på sina fyra ben och såg upp till solrosen. Då talade hon till räven – och räven nickade till hennes tal. Nu hade han förstått – så han vände sig och gick lugnt ifrån platsen – utan att se sig om. I samma ögonblick som räven släppte sitt grepp om blomman så strömmade jordens innersta krafter upp till henne igen – och hon började växa igen med en gång – och mycket fortare än tidigare. Och så gled hon ner under rävens kropp och lyfte upp honom mot den ljusblåa himmelen. Den spruckna mörkblåa kärnan i mitten av blomman hade nu gått upp helt – och något glänste där i solljuset – som guld – en liten tärning. Solrosen skrattade lätt och frågade – skall vi kasta tärningen?  Och han nickade – vi ska kasta tärningen hela våra liv – och så nickade han. Och så kastade hon för första gången och han fick önska sig vad hans hjärta ville – och så uppfyllde hon hans önskan. Sen blev det hans tur och hon fick önska sig vad så hon ville – och han uppfyllde hennes önskan – och så fortsatte dom.

Lång tid efteråt kom det två rävar förbi platsen – stigen fanns egentligen inte mera – jag tror att dom hade gått vilse. Dom stannade och kollade på den stora stammen vid ladan och skakade på huvudet – en sådan konstig telefonstolpe har jag aldrig sett förut – ja det måste vara en riktigt dum bonde som har satt en så stor åskledare vid en sådan liten lada – och så gick dom vidare.

 

Vandrare – nu har du hört min lilla saga – säg igenting – var alldeles tyst – sagan är visserligen slut men min berättelse har knappast börjat. Skulle du vilja titta på klockan för att se om du skulle uträtta något viktigt – eller undrar du om någon har talat in ett meddelande i din mobiltelefon – är sekunderna viktiga för dig och du redan har missat en – så ber jag dig alldeles tyst resa dig och vandra vidare. Då ber jag dig tusen gånger om förlåtelse för att jag korsade din väg och var så förmäten att tro att jag var den enda rätta att förtälja din rätta saga.

När jag lade min illa sargade själ på min soffa och stängde mina ögon – rörde du vid min själ – och den blev hel igen. Tårarna lät jag rinna – för vad ska tårar annars göra – så som regndroppar blir till små bäckar för att sen växa sig stora. I denna sekund upptäckte jag sagan långt inne i mig – först som en svag förnimmelse – men sen blev den stark – så stark.  Ska du nu resa dig och vandra vidare så ber jag dig av hela mitt hjärta – ta inte sagan med dig för att sedan slänga den i en papperskorg när fickorna blir fulla av allehanda skräp. För sagan är hela jag – däri ligger hela min själ – och skulle du ta detta med dig så finns det inget kvar hos mig. Jag är bara en stackars sagoberättare – som måste berätta min saga – jag har ingen makt – jag kan inte hindra dig - hur mycket jag än vill. Låt sagan stanna hos mig – jag ber dig. Men vill du ta emot sagan för att lägga den nära ditt hjärta – så lämnar jag den ifrån mig med stor glädje – då är det din saga – jag kan inte berätta den för någon annan. Låt sagan följa dig genom livet och glöm aldrig bort den – för då glömmer du bort dig själv. Om du vill höra mer av min berättelse så kommer jag vandra vid din sida och viska den i ditt öra – och det med stor glädje. Nu måste jag sluta – det är din tur att fortsätta med berättelsen – visst skulle jag kunna fortsätta i all evighet – men då skulle sagan blekna bort och försvinna dit alla bortglömda sagor finns – detta skulle vara det värsta som skulle kunna hända. Öppna din själ och se om du hittar ord.

 

Aldrig – aldrig att den minsta luftpust rörde vid min själ för att tala om att sagan inte var den enda - att kanske det skulle finnas en fortsättning – en andra del.

När jag la ner min kropp på soffan – satte på en CD – tryckte på program ett och nio – och på repeat – då fanns det inget annat – å så dum jag har varit – och så lycklig – så oändligt lycklig. När en spoling till en sagoberättare tar sin saga och sprider den lite hip som happ – kommer han att åka på nitar – självfallet – det gjorde vi ju alla – det hör ju till gamet. Men kan du tänka dig en sagoberättare som river sönder de oanvända bladen i sin saga – river sönder dem i miljoner bitar – för att sprida dom i vinden – ja det finns ju måtta för sagoberättare. Kan du tänka dig att hälla ut ditt fyllda glas vin – utan att smaka på vinet – av rädsla att vinet skulle vara så underbart gott att du skulle vakna morgonen därpå på en soptipp med huvudvärk – ja det finns ju måtta även för vinälskare.

 

Nu ska jag berätta andra delen av min saga och så hoppas vi att den är den sista. Vad vet du och vad vet jag – lägg tidningen åt sidan – stäng av radion och sätt dig skönt tillrätta .

Vandrare – jag är bara en simpel tjuv och stråtjägare som har stulit en sekund av ditt liv – inte en lång sekund – bara den tid två hästar springer nos mot nos över mållinjen. Och du har sett ner i din själ för att hitta ord. Säg ingenting – var alldeles tyst – ty jag känner ditt svar och jag känner din smärta – och smärtan är min. Och jag känner min smärta – och smärtan är min.

Det sägs att sagor är så grymma – så grymma – där slukar drakar snygga – sexiga hjältar – tillsammans med sin häst. Där förgiftar styvmödrar sina ljuvliga styvdöttrar. Gamla tanter i 40 års åldern låter unga pojkar äta sig tjocka och feta – för att sedan steka dom hela i sin ugn. En varg slukar en kvinna med sitt barn – hela – och utan kortlek – ack så trist. Men vad vet sagorna om dig och mig – aldrig har jag hört att prinsessan kysste sin prins – och hon förvandlades till groda. Den elaka häxan blev själv bränd till döds – i sin egen ugn. Och prinsen på sin vita häst blev inte slukad av draken – inte ens hästen – utan draken blev av med sitt huvud – stjoff. Kan du tänka dig att vargen levde lycklig i resten av sitt liv i mormors fina stuga i skogen – löjligt – så klart blev han uppsprättad som en stucken gris – och sedan dränkt till döds – så klart - det finns ju måtta även för sagor. Men vad vet sagorna om dig och mig?

Vandrare jag känner ditt svar – så jag måste avsluta sagan nu och för alltid utan att tveka – utan minsta hopp – utan minsta aber. För skulle det finnas kvar lilla minsta bit av sagan inom mig - jag skulle inte kunna uthärda smärtan – jag skulle inte kunna leva vidare – eller kanske ändå – med några glas whiskey på kvällen – eller en ny Saab 9000 turbo – eller jogga fyra mil i veckan – oavsett vädret. Vissa – dom som inte riktigt har råd – färgar sitt hår i allehanda färger – vissa sprutar på sig parfym av märket ”All you need is love” – andra köper en topp på rea för 49.95 – halva reapriset. Då kan dom leva vidare för en liten stund. Sagan måste få sitt slut – får inte ens svara i mobiltelefonen för att säga hej hur mår du – av hela mitt hjärta och Gud står mig bi – och Gud står dig bi.

 

Solrosen hade vuxit upp till himmeln – igenom dom lätta molnen – upp till den eviga solen. Dom båda kastade solrosens tärning – omväxlandes – och uppfyllde varandras önskemål – en smekning – en kyss – ett killande under hakan. Tiden fanns inte längre hos dom – den låg långt - långt under dem – där den hör hemma. Räven tyckte mycket om när solrosen vaggade honom sakta i solskenet – och det önskade han sig ofta – medan solrosen njöt av att bli kliad mellan blomsterbladen – och hon önskade sig detta ofta. Men ingen av dom vågade önska den enda önskan – den som alla bär med sig – den som ingen kan glömma – hur mycket man än vill. Under en paus i spelet upptäckte räven att den spruckna mörkblåa kärnan i solrosens mitt hade försvunnit och nu fanns där något där som liknade en spegel. Räven kröp sakta närmare för att ta sig en titt – för att se ner i spegeln. Den var så djup att den nådde enda ner i solrosens själ. Solrosens klingande skratt hade tystnat – inget sus hördes i hennes bladverk – solrosen höll andan och såg långt in i rävens underbara blåa ögon – djupt ner i hans själ – aldrig hade hon någonsin upplevt en sån känsla av ömhet och kärlek – och känslan blev bara starkare och starkare tills hon bara ville stänga blomsterbladen över räven – stänga in honom inom sig och låta räven sjunka ner i hennes stora spegel i hennes mitt – för deras själar skulle smälta samman och bli till ett. Detta blev för mycket för solrosen – denna känsla blev helt enkelt ”too much”. Solrosen började darra i hela sin kropp – hon kände rädslan komma upp i henne – hon blev osäker och förvirrad – visst hade hon känt många stiliga rävar tidigare – som ni vet så växer solrosen varje år på nytt – lika vacker och underbar som hon var nu. Så visst hade hon träffat rävar förut – men denna gång kändes det annorlunda. Visst blev hon uppvaktad av rävar – många och samtidigt – och hon tyckte om det väldigt mycket. Visst lekte hon med rävar ofta och hade det jätteskönt – för det mesta – om inte så kastade hon bara av räven med ett skratt och plockade upp nästa. Aldrig att en räv rubbade hennes inre ballans – aldrig att hennes känslor växte sig så starka att hon tappade stjälkfästet. En gång hände det att en räv med våld försökte öppna dennes mörkblå kärna – och han gjorde henne mycket illa – denna sommar var hon sig inte lik. För mycket länge sedan hade en räv tittat ner i hennes spegel och rört hennes själ – då hade hon stängt blomsterbladen och båda blev till ett – men sen hade räven hoppat ner från hennes blomsterblad och gått vidare till en annan solros – hon hade följt honom hela sommaren. Ibland kom han springande tillbaka till henne – la sig ner på hennes blad och småpratade ömhetsfullt – men aldrig – aldrig att han fick se ner i hennes spegel igen – aldrig. Denna sommar var hon sig inte lik heller. Men sommaren därpå var hon lika glad igen och skrattade med sitt klingande skratt – det som alla rävar älskade så hos henne. Sedan dess hade hon aldrig kastat tärningen igen med en räv – aldrig hade hon öppnat sitt innersta och låtit någon röra vid henne. Själv rörde hon inte vid en rävs själ – bara lekte lite som vänner. Rävar var egentligen ganska enkla varelser – det var t.ex. ganska omtyckt att åka iväg med hela familjen till ett stort möbelvaruhus – att trängas där med miljoner andra rävar – att stå i kassakön i timmar – för att sedan öka hem helt utmattade med en krukväxt för 14.90 i knäet – och känna sig lyckliga. Det var inte svårt att göra en räv lycklig – eller åtminstone glad.

 

Men med denna räv var ingenting sig likt – och i ren och pure panik stängde hon sitt innersta – bara för en endaste liten sekund – öppnade sig och stängde sig igen – det var ju inte klokt tänkte hon – jag som lever i den eviga solen – jag som växer mig stark varje år – jag som kan leka med tusentals rävar bara tiden räcker till. Då stängde hon sin själ i den djupaste och mörkaste vrån i sin växt – aldrig, aldrig mer att en räv skulle röra vid den. Då blev hon glad igen och hennes skratt hördes över ängarna.

 

Räven märkte ögonblickligen vad som hände inom solrosen – men vad skulle han göra – han hade ingen makt över henne – ville inte heller ha det – inte ens över sig själv – herre gud – han var ju bara en räv och ingen kaffeautomat. Solrosen sa att – jag har aldrig gett dig några löften – vill vara fri. Ingen får röra min själ – jag vill bara vara din vän. Vill du vara min vän? Sakta – mycket sakta växte det en hinna runt räven och den blev starkare och starkare – segare och segare från dag till dag. När solrosen låste in sin själ för gott hade hinnan blivit så stark som en ballong – och räven svävade inuti den. Solrosen sa – att nu måste det ta sitt slut – jag vill inte kasta av dig – vill inte och kan inte men det måste ta sitt slut. En lättvindpust tog tag i ballongen – den gled ner över solrosens skimrande blomsterkrans och ut i intet – svävade fritt – lyftes ner och upp – så som ballonger gör. Solrosen följde ballongen noga – släppte aldrig iväg den för långt – ty med sitt bladverk kunde hon skapa små vindar och virvlar. Så svävade ballongen med sin räv nära blomman. Då och då sträckte hon ner sitt huvud över ballongen och frågade – hur är det med dig – har du det bra. Han hörde visserligen hennes frågor men kunde inte svara – hans sorg var oändlig.

 

Rävar är enkla varelser måste du veta – det är sällan de krånglar till det för sig. Kyla är kyla och hetta är hetta och han hörde hennes frågor. Elaka tungor hävdade att rävar var dumma som sten – tänkte bara med snoppen och hade mössan bara för att hålla huvudet på plats när det blåste isiga vindar. Rävar tyckte inte om sådant prat – men innerst inne visste dom att det låg något i det – livet var egentligen ganska enkelt för dom.

 

Först efter några veckor kunde han svara på hennes frågor – han kände oron i hennes röst – hon ville ju inte honom något ont – hon hade aldrig lovat honom – hon var ju bara en solros – inget annat. Han svarade att det nog var ganska bra – oroa dig inte – jag klarar mig – tänk inte på mig – du är du och jag är jag. Men hon släppte aldrig ballongen – hon pratade ofta och om allt som hade hänt och allt som inte fick hända – det var så hon ville ha det.

 

Den första tiden ville räven att hon skulle ta honom tillbaka – att hon skulle minnas utan rädsla – istället berättade hon om sina nya rävar som hon hade plockat upp i sin blomsterkrans – och då skrattade hon lätt och glad. Räven vädjade till henne – sluta prata och sluta fråga – släpp istället ballongen – jag måste komma ut igen. Sju gånger vädjade han – sju gånger lovade hon – sju gånger bröt hon sitt löfte.

 

138 loppor som alla kände varandra väl hade haft en mycket svår tid. Hemmalopporna ville inte ha dom på sin räv – det blev mycket bråk – det skulle ju bara vara tillfälligt. Till sist fick dom bara vistas på rävens tassar – kan du tänka dig – på sommaren yrde dammet omkring dem – vissa hade fått allergier av det och nös hela tiden. Sprang räven genom gräs så piskades dom och dom fick hålla i sig för att inte trilla av rävens tassar. Sprang räven genom en vattenpöl – och varför skulle inte räven göra detta – vad brydde sig räven om en vattenpöl – så höll dom på att drunkna. Sjönk tassarna ner i den mjuka marken så kletades lopporna ner med stinkande lera och gyttja. Sällan att maten räckte till alla – så lopporna svalt. Då tog lopporna ett beslut – dom satte in en annons om efterlysning i traktens tidning. Dessutom satte dom upp stora plakat på kaféer – och en stor belöning utlovades. Det kanske inte var en telefonstolpe vid ladan – sa den ena räven – kanske inte sade den andra – och kanske det inte var en stor åskledare – vem vet sa den andre – belöningen är stor.

 

Den åttonde gången stängde han sina öron och pressade sina tassar mot öronen – så att han varken kunde se eller höra henne – då sjönk ballongen – sakta ner mot marken och la sig mjukt i gräset. Visst försökte blomman nå honom – men han hade stängt ut henne – hon förstod inte varför – hon ville ju vara hans vän – han hade tryckt på knappen off och lagt på luren. Inte ens mobiltelefonen hade han med sig längre.

 

Ett – två – tre- fyra – ett – två – tre – fyra – hördes det mycket svagt i fjärran. Ett – två – tre- fyra – ett – två – tre – fyra – hördes det högre och mer tydligt. Ett – två – tre- fyra – ett – två – tre – fyra – hördes det klart och tydligt. Ett – två – tre- fyra – ett – två – tre – fyra – loppan med sitt vassa bett – driver räven ifrån vett – loppan med sin vackra kropp – biter räven i hans snopp – loppan med sitt jämna kliv hjälper räven att bli fri.

 

138 loppor som alla kände varandra väl marscherade på ängen och fram till ballongen som låg där i det mjuka gräset. Loppornas chef lyfte på armen – och alla stannade – så tog han några steg till och tittade in i ballongen tills han hittade rävens ögon och båda såg länge på varandra. – skrattade och svor. Då nickade räven till loppan – ja sa han – och igen nickade han och sa ja. Chefsloppan nickade tillbaka och så vände han sig om till sina loppor och med ett leende så sa han – ja – då lyfte han sin högra arm igen och 138 galna loppor utbrast i ett vrål – så högt och så starkt att det vällde fram som ett åskmuller över ängar och fält – och gräset böjde sig för dess våldsamma styrka. Han slog ner sin arm och 138 loppor stormade fram som en springflod – vilken lycka. Ballongen sprack med en knall som slog omkull några av de yngsta som hamnade på rygg och skrek efter sina mammor – men där var det ingen som brydde sig – det finns ju måtta på barnomsorgen – säg inte emot för du vet bättre. När ballongen sprack kände räven den friska luften som luktade gräs och sommar. När räven kände det första bettet – hade han inte hunnit suga in den friska luften – hans kropp ryckte till våldsamt – han hoppade upp på sina ben – sprang några meter – hoppade upp i luften – rullade runt i gräset – kasade baken och kliade sig med alla tassar. Skulle han bara ha kunnat göra det samtidigt – och han skrattade – ylade högt – skrattade och svor tusen gånger och skrattade mer. När den första våldsamma vågen hade lagt sig så blev lopporna lugna – nu var alla mätta och belåtna – dom hade hittat hem igen. Egentligen hade räven varit hungrig en gång för länge sen – skulle ju bara ut för att hitta något att äta. Men något hade kommit emellan – något som var dolt i dimmornas värld.

 

6519 gram lättare stod räven alldeles stilla på ängen och undrade – rävar måste du veta undrar väldigt sällan – för det finns det för många möss och så länge lopporna biter så är allt som det ska.  När han stod där på ängen så smög sig en svag doft in i hans nos – han kände igen doften ögonblickligen – då vände han sitt huvud och nosade i sin päls – ja där fanns hennes doft – den underbara – och kommer att finnas där för evigt utan tvekan – utan aber. Han sög in lukten djupt och började le och så gick han vidare över ängen – utan att se tillbaka.

 

Vandrare – nu har jag berättat min saga för dig – säg ingenting – var alldeles tyst – för alla ord har tagit slut. Jag vill ge dig en present – bara en liten sak – öppna din hand och lägg ner den lilla tärningen – knyt sedan handen hårt och tappa aldrig bort den – för då tappar du bort din själ. För även du är en sagoberättare som vill berätta sin saga för någon. Är det den rätta så ta fram tärningen – ha den alltid med dig vart du än går och bara kasta den. Då kommer ni att uppfylla era djupaste önskningar – eller kanske vem som ska bära ut soporna. En sekund – en minut – en helg – eller om du har riktigt med tur – resten av ditt liv.

 

Vandrare – glöm aldrig bort din saga och tappa aldrig bort tärningen – gud står mig bi och gud står dig bi.

 

 

 

- Tillbaka -

 
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
     
 

 
  © Ullkonst.se 2005